Relationen mellan barn och föräldrar är värd att kämpa för

Showing page 1 of 3: 1  2  3
Inlägg #1: Postat: 2012-01-24 20:15:00
mamia
Ja, det är lätt att uttala sig när man inte tänker på helheten. Precis som början av artikeln visar "I en artikel i Aftonbladet, som jag bara läst ingressen till, ..." är det svårt när man inte tar sig tid att titta till helheten.

Den pojken som beskrivs kanske har känt sig avvisad och mindre betydelsefull när pappan valt att resa istället för att skapa kontakt. För den pojken kanske det hade varit värt otroligt mycket. En person kan verka vara väldigt snäll men det betyder inte att ett barn känner sig sedd och bekräftad. Eller att de känner att de fått den kontakt de önskat.

Att barn klagar mer över sina föräldrar än föräldrar klagar över sina barn känner jag inte igen. Jag tycker att barn i många lägen skyddar sina föräldrar oavsett hur misskötta det än må vara. Barn är otroligt lojala och slutar snarare att älska sig själva än att sluta älska sina föräldrar.

Endel barn blir så beroende av sina föräldrars godkännande att de aldrig skulle berätta om sina erfarenheter. Om föräldrarna dessutom har använt sig av "flocktänkande" är det verkligen inte lätt att bryta sig loss från flocken. Man är en svikare och det krävs en hel del mod. När jag har läst Barnaboken, Mommo och Felicia försvann framträder en för mig väldigt tydlig bild som får mig att förstå de svårigheter som har rått. "Mobbningsdagen" räcker för att få mig att rygga tillbaka och undra hur vuxna kan komma på något så djävligt.

När det gäller föräldra-barn relationen är det alltid föräldrarna som är ansvariga för relationens kvalitet. Det ansvaret kan vi inte lägga på barnen. Det är vår skyldighet att värna om barnets välmående.

Problemet är inte att det är för få barn som inte respekterar sina föräldrar. Problemet är att det finns föräldrar som inte respekterar sina barn. Barnen bryr sig inte om hur mycket vi vet förrän det vet att vi bryr oss om. Med ömsesidig respekt byggs hållbara relationer.

Som förälder har jag utvecklats rejält sen jag insåg att "alla kan göra fel" inklusive jag själv. Jag har upptäckt att barnen är fantastiska läromästare för att jag ska fortsätta utvecklas. Att föräldraskapet är ett livslångt åtagande och att det är mitt ansvar att bygga en bra grund under barnåren så att mina barn väljer att fortsätta ha mig i sina liv. För mig är det en förmån att få vara en del av en fantastisk barn-förälder relation.

När jag läser sista stycket "Så var rädd om din mamma, Felicia! Med kärlek kommer man mycket längre än med hat." känns det som ett hån. Om nu Felicia har upplevt och bearbetat sin barndom på det sätt som hon beskriver är det väl snarare Mamman som skulle behöva orden. "Så var rädd om din dotter, Anna! Ta ditt ansvar och laga er relation. Våga stå för att du gjort val som skadat din dotter."

Jag vill avsluta med att jag hela tiden träffar föräldrar som vill utvecklas i sitt föräldraskap. De vill bli tydligare med vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar. De vill veta vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar. De vill lära känna sina barn och bygga hållbara relationer. Det gör att både förälder och barn kan utvecklas tillsammans.
Inlägg #2: Postat: 2012-01-24 22:10:00
Pia I
Ja, mycket av det du säger, finns ju med i min artikel. Jag tror vi har olika åsikter i det här fallet. Vad jag pratade om i artikeln, var inte boken Felicia skrev, utan relationer barn/vuxna. Du vill lägga allt ansvar på föräldrarna hur relationen blir. Det tycker jag är orealistiskt, eftersom även föräldrar är barn till någon och även föräldrar har en kappsäck och ingen förälder är perfekt. Vad jag menar är att det vore bra med en gemensam respekt mellan barn/förälder, förälder/barn. Det skulle gynna alla. Det finns inte heller perfekta barn, lika lite som perfekta föräldrar. Man vet attmånga äldre sitter ensamma på äldreboendet.Så du menar att alla dessa gamla har varit dåliga föräldrar då? Men- jag förstår vad du menar. Du tänker bara på barnen- och det är ju det vanliga i Sverige. I skolan brukar man säga att det är föräldrarnas sak att uppfostra barnen. Det tycker inte jag, det är allas vårt ansvar. Jag älskar ungdom och barn, just för att de är sårbara och så beroende av oss vuxna. De behöver allt stöd de kan få, men även föräldrar behöver stöd och hjälp, för att lyckas i sin föräldraroll.
Inlägg #3: Postat: 2012-01-25 12:02:00
Jan-Olof
Hej alla tyckare !
Först tack för din artikel Pia, den var utmärkt och väl beskrivande hur det är idag i detta land... Jag ser symboliska metoder som används för att i många fall påverka oss alla ... En av socialstatens metoder är BBC Barnens bästa i centrum. Men Tvärtom framkommer dagligen hur felaktiga omhändertagande förekommer som är en metod att söndra och härska över familjen som slutligen går sönder.. Många av de omhändertagna barnen de som inte tvättats i systemet vittnar om grava övergrepp, det pågår ett försök till upprättelse för de nu äldre barnen och en upprättelse -cermoni har som en symbol hållits i blåhallen stockholm för de omhändertagan under åren 1920-1980

Vad jag vill framhålla är det inflytande staten och dess systemfel med LVU använt sig utav för att göra föräldrar o barn värdelösa och främlingar för varandra enbart för att skapa makt. När man får barn till att sparka och mordhota sina föräldrar och bespotta dom som det finns exempel på efter att de placerats i LVU är det frågan om stark hjärntvätt, i synnerhet när det innan LVU var tärtom att de bara önskade bo hos sina föräldrar.

Sverige har på det mest barbariska sätt visat sig inte värna om varken familj eller barn, men tvärtom utnyttjat de omhändertagna barnen som ett ekonomiskt incitament till pengakåta fosterhemsfamiljer utan insyn hur omhändertagandet går till och när skadorna visar sig efter flera år förnekar både barnkonvention och europakonvention som svar från berörda länsstyrelser.

Förfarandet som nu sker anser jag måste sättas i ett historiskt perspektiv men även nutid t.ex. hur totalitära stater som Nordkorea behandlar sina barn som redan vid 10 månaders ålder placeras på institution liknande våra förskolor för att tvätta forma barnen till systemet. Nicolae Ceaușescu forne komunistledaren i Rumänien som inte bara behandlade barn på det mest avskyvärda sätt utan också behandlade de gamla fruktansvärt.

Jag avslutar här med just den falska bild vår egen stat har skapat av "välfärdssamhället Sverige" och de metoder man använt sig utav för att på det mest barbariska sätt vänder barn mot sina föräldrar i syftet att söndra för att härska, där makt o härskarrollen ej bryr sig varken om mänskligt lidande - liv eller skönhet. En makt utan tjänstemanna - ansvar som önskar robotar till föräldrar, robotar styrda av socialens och maktens barn.
Inlägg #4: Postat: 2012-01-25 12:22:00
Leif Erlingsson
Jan-Olof, väl rutet!
Inlägg #5: Postat: 2012-01-25 13:25:00
mamia
Jag upplever inte att det jag skriver finns med i din artikel. Jag ser på det hela på ett helt annat sätt än det din artikel förmedlar. Jag lägger helt klart mer ansvar på föräldrarna konstigt vore ju annars. När jag läser ditt svar fastnar jag vid följande stycke:

"Jag älskar ungdom och barn, just för att de är sårbara och så beroende av oss vuxna. De behöver allt stöd de kan få, men även föräldrar behöver stöd och hjälp, för att lyckas i sin föräldraroll."

Jag älskar också ungdomar och barn men inte på grund av att de är sårbara och beroende av oss vuxna. Det har inte ens funnits i mina tankar när jag valde att berika mitt liv med barn. Jag älskar dem tillräckligt mycket för att förstå att de är beroende av mig och hur jag väljer att möta dem. Deras sårbarhet är precis vad jag tänker på när jag tar ansvar som förälder och väljer att möta dem med respekt.

Jag har valet som vuxen att faktiskt inte skylla på min barndom utan ta ansvar för mitt förflutna. Om jag har med mig sår från min barndom är det upp till mig att läka dessa sår. När jag mår bra kan jag möta mina barn på ett sätt som värnar deras sårbarhet. Jag vill att de ska bli oberoende av mig och skapar så många möjligheter jag kan för att detta ska ske.

Så ja, jag tror också att vi ser olika på det här. Det du skriver känns otroligt främmande för mig. Det är alltid föräldern som har det största ansvaret för kvalitén i relationen.

Som förälder vill jag att mina barn ska känna sig bekräftade, de ska känna att jag berikar deras liv. Att de har någon att komma till och som vågar se dem även när de mår som sämst. Jag vill att de ska välja att umgås med mig även när de blivit vuxna. Att de kommer till ålderdomshemmet inte för att de tycker synd om mig utan för att det faktiskt berikar dem att besöka mig. Om jag har skapat den kontakten av ömsesidig respekt som är mitt mål då kommer de för både min skull men också för sin egen.

När jag kände att jag var en förälder som jag inte ville vara då valde jag att aktivt utveckla mig och finna nya vägar. För mig gav den utveckling så mycket att jag numera gärna vill inspirera andra föräldrar att utvecklas. När jag gör det väljer jag att lyfta alla mina "misstag" inte för att rättfärdiga dem utan för att lära av dem. Alla kan vi bete oss mindre bra det viktigaste är att ha modet att stå för det och sedan lära av det. När det gäller stöd för föräldrar så finns det gott om sådant. Däremot är det svårare för barn som är beroende av de vuxna för att få hjälp.
Inlägg #6: Postat: 2012-01-25 13:52:00
Pia I
#5 Ja, det är ju rimligt vad du säger om föräldrarollen. Jag tror att de flesta föräldrar gör sitt bästa , vill det bästa för sina barn . Du är för att föräldrar ska utplåna sig för sina barn och att barnen inte kan tänka själva. Det tror inte jag på. Jag tror på att barnen ska respektera sina föräldrar och vice versa. Det är ju naturligtvis föräldrarna som lär barnen den respekten från början, det är ju ingen nyhet, men du glömmer att barn blir påverkade av omgivning och samhälle och även av andra människor än föräldrarna. Därför bör man veta, att ta hänsyn till sina föräldrar , även om man är ett barn. Det blir lättare då. Men det är klart, om inte kärleken finns i bottnen, blir det inte bra.
Inlägg #7: Postat: 2012-01-25 13:59:00
Pia I
#3 Jag håller med dig Jan Olof! Det finns så mycket orättvisor som tjänstemän inom omsorgen utsätter föräldrar för och det handlar om samma sak- respekt och hjälp till föräldrar som vill, men inte kan eller inte har medel. Föräldrar är så viktiga för barnen och när samhället tar ansvaret för ett barn, tar det från föräldern, odugligförkarar man föräldern för sigsjälv och för barne samt för alla andra runtomkring, eftersom barn och människor är lättpåverkade.Därför vill jag att mer respekt ska visas till föräldrar, som har en svår roll i sin barnuppfostran. Jag vill inte att vuxna ska omyndigförklaras här i landet och jag håller absolut inte med att föräldrar får de barn de förtjänar som #5 pläderar för.
Inlägg #8: Postat: 2012-01-25 14:06:00
Pia I
# Jag älskar barn, ungdom och människor, just för att vi alla är människor och vi kan alla göra fel, så varför dömma ut föräldrar eller barn eller sätta dem mot varandra? Bra föräldrar kontra dåliga föräldrar? Bra barn kontra dåliga barn? Det finns så många shatteringar i det dagliga livet, att det finns ingen mirakellösning för föräldrar, hur man behandlar sina barn. Men det finns människor som lever kvar i föreställningen att hemmet, barnen och ålderdomen ska befinna sig i någon slags tomtebolycka! Skyll inte på föräldrar hela tiden om det går snett för barnen, hitta nåt annat skäl som omväxling!
Inlägg #9: Postat: 2012-01-25 15:39:00
Jan-Olof
Hela artikeln aktualiserar verkligen dagens samhälle och sätter focus på de minsta byggstenarna i samhället människorna, Mamma -Mappa-Barn förhållandet. Jag brukar fråga mig hur det var förr i tiden eftersom om man får ett historielöst samhälle som bara blickar framåt med skygglappar för vad som kunde vara bra även förr. Ja, då är det som att köra bil i hög fart utan att se i backspegeln Livsfarligt....

När det nuvarande samhället påstår sig värna om familjen med olika symboliska social-psykologiska-ekonomiska men falska metoder men istället använder sig utav dogmatiska ideologier som kan hänföras till Alva Myrdal men också till Platon som talade sig varma för och även utförde att staten skulle fostra barnen. Det kan inte vara svårt att inse hur man med allt psykologiskt bombardemang har söndrat oss alla.

Pia, jag håller med om att det är ytterst spektakulärt hur samhället har formats när det gäller att spotta på föräldrar.
Inte bara att barn förlorar sin sociala identitet när barn o föräldrar blir köp-slit och slängvaror. Ja, säkert upplever de flesta barn att föräldrar är ”dumma,stygga,elaka” när barnen inte får alltid som de vill eftersom att föräldrar naturligt älskar barnen o försöker sätta normer för att skyddar dom mot destruktivt beteende. Barn tror jag knappast tänker på att det finns stora polära skillnader mellan livets goda o onda, då i synnerhet när det goda inte får synas utan översköljs utav mörka krafter i samhället.

När föräldrar och barn görs till främlingar för varandra genom social påverkan är det några faktorer man glömmer bort. Först det sociala arvet som kan visa sig vara frågan om överlevnadsdrift för den primära familjen då samhället så uppskruvat in absurdum att det omskakas av våldsamheter och nedrustning av välfärden till ett state of emergency. Samtidigt krävs av samhället att man skall ta hand om sina släktingar vid t.ex sjukdom o ålderdom. Plötsligen skall detta fungera trotts metoder av svek och bespottande för att makteliten skall härska....

Nej, nej nej ! Allt har blivet subversivt och upp-och-nedvänt.
Man har glömt bort det faktiska sociala spelet inom familjen men och det genetiska sammanhanget där mycket utav nedärvda personliga gåvor sitter förankrade i våra två DNA-strängar ej att förglömma de skräp-DNA som påstås finnas All den kunskap som också förankrats i våra kroppars subatomer mörkar man i de stora sammanhangen...Att avinstutitonalisera familjen, förhållandet föräldrar barn som gjorts här Sverige är ytterst en fråga om vi längre är fria männsikor, då vi blivit gisslade av socialstaten . Ett samhälle som kräver Jobba på-- jobba på, kasta in barnen på förskolan vid ett års ålder, kom hem som utbränd och sätt barnen framför TV som fostrar barnen i samhällets anda och tro att man då älskar sina barn....

Uslingar till politiker som hetsar människorna mot varandra med metoder som våld-okunskap-krig-dessinformation samt skräckscenario o lögner

fait accompli
Inlägg #10: Postat: 2012-01-25 15:59:00
Pia I
Tack!Du uttrycker dig verkligen bra! Något är fel, det kan vi inte komma ifrån.Jag har inte dåligt samvete, när det gäller mina barn,men även om jag gjort mitt bästa, är det inte säkert det är det bästa i dag...Barn är olika. De reagerar på olika sätt. Man kan inte förneka, att barn kan ha synpunkter på sin uppväxt. Alla föräldrar kan ha fel, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi har en kod för hur en familj kan fungera- och koden är inte att barnen ska styra villrådiga föräldrar. Koden är att vi tillsammans, många människor, ska ha en gemensam kod, hur vi ska behandla varandra. Då tänker jag inte minst på de äldre. Man kan inte döma en gammal människa, för att den är besvärlig, som många gör här i landet. Det löser inga problem.
Inlägg #11: Postat: 2012-01-25 17:27:00
Jan Olsson
När jag sitter och läser era epistlar mina damer,Pia I och anonyma "mamia",slår det mig att det verkar som om ni hyllar miljön som det enda sättet att uppfostra barn? - Nu är det så,att miljön kan inte slå ut arvet,även den bästa miljö kan skapa en "buse". - Anonyme Jan-Olof har i sitt inlägg nr.9,på slutet av stycket en påminnelse om arvet. - Själv är jag ett strålande exempel på detta! - Det kostade mig mycket sorg,smärta och lidande,när samhället trodde på "miljön",i sin strävan att tillrättaföra mig! - Detta om det genetiska arvet! - Inte minst det sociala arvet har betydelse då man uppfostrar barn! - Det finns tyvärr människor som aldrig skulle få komma barn in på livet! - Människor som inte själva har utvecklats på rätt sätt,men som trots detta,får "producera" barn! - Dessa barn skall sedan,av "samhället",försöka göras till fungerande individer! - Förstår ni hur svårt och grannlaga det arbetet är? - Ofta är det också en kombination av genetiskt och socialt arv,vilket gör det så mycket svårare! - Mvh.
Inlägg #12: Postat: 2012-01-25 22:10:00
Pia I
Ja, det har du rätt i. Det genetiska spelar in och det sociala arvet. Det blir ju inte bättra av att alla ska klara sig själva, alla gamla sitter på hemmet, alla föräldrar arbetar heltid,barnen är i omsorgen och tvn och datan får stå för tryggheten. Men vi har ju själva bidragit till det. Vi lät bekvämligheten gå före den mänskliga kontakten.
Inlägg #13: Postat: 2012-01-26 08:52:00
Maria Klein
Jag tog mig nu tid att skapa ett konto istället för att göra snabba anonyma svar som mamia. Jag vill börja med att jag inte vill att föräldrar ska ta slut på sig, det är just därför jag ägnar mitt liv åt att stödja föräldrar och göra deras liv lättare. En av det största hindren för föräldrar att få en hållbar relation med sina barn är precis som Jan-Olof skrev: "Ett samhälle som kräver Jobba på-- jobba på, kasta in barnen på förskolan vid ett års ålder, kom hem som utbränd och sätt barnen framför TV som fostrar barnen i samhällets anda och tro att man då älskar sina barn..."

Jag vill också vara tydlig med att jag tror på barnens förmåga att ta ansvar. När vi bygger relationer med grund i ömsesidig respekt kommer barnen att ta både personligt som socialt ansvar. Och detta gör de utan att vi behöver tvinga dem med varken belöningar eller borttagande av förmåner. Människor i allmänhet vill varandra väl. När vi känner oss respekterade är det lätt att respektera andra.

Jesper Juul skrev några saker som fick mig att vakna upp när jag började min föräldraresa för över 20 år sedan. Det finns inga trotsiga barn, bara trotsiga föräldrar. Jag avfärdade detta och tyckte att jag minsann hade ett ovanligt trotsigt barn. När jag sedan läste vidare skrev han: Om du möter barnets självständighetsprocesshan namn på trotsåldern på ett konstruktivt sätt får du uppleva en fantastisk tonårstid med ditt barn. Det här blev startskottet för min utveckling som förälder.

Den ryggsäck jag hade med mig gick att göra om. När jag öppnade mig för att utvecklas blev föräldraskapet otroligt roligt och givande. De två barnen som jag hade och som räckte mer än väl vid den tidpunkten blev så småningom tre stycken till.

Jag är så tacksam över att jag tog mod till mig och valde att utveckla mig som förälder. Det har gett mig så mycket tillbaka.

Ett citat av Jesper Juul. "Det finns bara en ambition som är viktig för föräldrarna, och det är att lära känna sitt eget barn så bra som möjligt."

När det gäller Felicia, vill jag uppmärksamma er på att hon var barn nummer tre. De tre som har berättat om en kärleksfull uppväxt är de tre yngsta. Att vara förälder är en ständig utveckling och för mig är det inget konstigt att barn med sådan ålderskillnad och med olika ansvar upplever barndomen olika. När jag och min man valde fler barn än två bestämde vi oss också för att de äldre inte skulle vara extra föräldrar. De hade inte valt att ha fler syskon och de var barn som skulle få vara barn.
Inlägg #14: Postat: 2012-01-26 14:35:00
Pia I
Du gör säkert ett bra jobb, men det hindrar inte att andra har tankar om föräldrar/barn relationer...
Inlägg #15: Postat: 2012-01-26 17:12:00
Jan Olsson
En sak skall man tänka på,varje människa är unik! - Samma verktyg kan användas på alla! - Fast på olika sätt! - Och med olika resultat! - Bara när det gäller kirurgiska ingrepp får man förhoppningsvis samma resultat med samma verktyg! - Ibland inte ens då! - Man svarar alltså olika på samma stimuli! - Därav svårigheten att "reparera" människan! - Glädjande nog,verkar det som om tesen,"tiden läker alla sår" verkar kunna stämma i många fall? - Eller,"när fan blir gammal,går han i kloster" är en liknelse,värd att uppmärksammas! - Om man lyckats hålla sig vid liv tills dess förstås! - Kanske lite utanför ämnet,men ändå! - Säger som Strindberg,"det är synd om människan".- Det kan vi väl enas om i alla fall?
Inlägg #16: Postat: 2012-01-26 18:08:00
Lennart Asp
Den gordonska knuten kanske kan lösas med att föräldrarna visar de små liven lite KÄRLEK?
Inlägg #17: Postat: 2012-01-27 14:54:00
Pia I
Kärlek kan lösa alla knutar.
Inlägg #18: Postat: 2012-01-27 15:27:00
Maria Klein
Pia: Alla har sina tankar om relationen mellan föräldrar och barn. Det hindrar inte att jag beskriver hur jag ser på ansvarsfrågan. När du väljer att skriva en artikel i ämnet förväntar jag mig att du vill att jag som läsare läser och reflekterar. Jag kommer fortsätta att tycka att föräldrar har det största ansvaret för relationens kvalité. När jag som vuxen har velat förbättra kvalitén på relationen till min mamma har jag också tagit det ansvaret. För jag tycker vår relation är viktig. Men när det gäller relationen till mina barn kommer jag fortsätta ta ansvar för att dessa relationer ska vara berikande för alla inblandade. Min erfarenhet är att när jag behandlar mina barn med respekt, behandlar de mig och andra med respekt.
Inlägg #19: Postat: 2012-01-28 15:00:00
Pia I
Ja, men det är bara en sida av saken. Relationen barn/föräldrar är mångfasseterad.Det är inte alls säkert, att om föräldern visar respekt, gör barnet det också. Det är i alla fall min åsikt från levande livet, även om det borde vara så. Jag uppfattar inte att du reflekterar över det jag skriver, utan att du tycker, det är en dåligt underbyggd artikel. De föräldrar och barn som inte har några problem i sin relation är inte orsaken till att jag skrev den här artikeln. Orsaken till den är, att Felicia sade i pressen, att hon aldrig ville träffa sin mamma mer. det ser jag som sorgligt, precis som jag skrev. Om sen mamman hade misskött sig, gjort olika saker under uppväxten av hennes barn, kan man ju som vuxen kanske reparera det.Men i vissa fall går det inte och det kan du ju förklara vad det beror på? Förmodar att det beror på föräldern också? En förälder som gjort ett misstag, ska aldrig bli förlåten, men ett barn som gör det ena misstaget efter det andra, ska alltid bli förlåtet, annars är du en dålig förälder?
Inlägg #20: Postat: 2012-01-28 17:20:00
Maria Klein
Jag är nyfiken, Pia. Har du läst Barnaboken, Mommo och Felicia försvann? Jag reflekterar på din artikel utifrån att jag har läst dessa böcker samt följt Anna Wahlgrens råd på föräldranätet. Där hon bland annat gav förslag på att tvätta barns mun med tvål och vatten om de svor. Otroligt respektlöst.

Jag tycker absolut att en förälder ska kunna bli förlåten men det förutsätter att de tar ansvar för det de gjort. Att ha mobbningsdagar och på andra sätt kränka sina barn som är just sårbara och beroende av vuxna tycker åtminstone jag är värt att be om ursäkt för.

Jag tycker verkligen att relationen mellan barn och förälder är värd att kämpa för. Jag träffar ofta föräldrar som verkligen kämpar för detta. Även om de har barn som av olika anledningar inte har förmågan att alltid visa dem respekt så fortsätter de kämpa.

Jag har tack och lov inte växt upp i de förhållanden som Felicia beskriver så jag tänker inte uttala mig om vad hon ska eller inte ska göra. Som vuxen och numera förälder måste hon göra de val som passar henne och hennes familj bäst. Jag tycker det är viktigt att relationer som vi har i livet berikar oss. Om inte kanske det är bäst för alla inblandade att bryta relationen.
Showing page 1 of 3: 1  2  3
Laddar...