Valt inlägg:
Jag upplever inte att det jag skriver finns med i din artikel. Jag ser på det hela på ett helt annat sätt än det din artikel förmedlar. Jag lägger helt klart mer ansvar på föräldrarna konstigt vore ju annars. När jag läser ditt svar fastnar jag vid följande stycke:
"Jag älskar ungdom och barn, just för att de är sårbara och så beroende av oss vuxna. De behöver allt stöd de kan få, men även föräldrar behöver stöd och hjälp, för att lyckas i sin föräldraroll."
Jag älskar också ungdomar och barn men inte på grund av att de är sårbara och beroende av oss vuxna. Det har inte ens funnits i mina tankar när jag valde att berika mitt liv med barn. Jag älskar dem tillräckligt mycket för att förstå att de är beroende av mig och hur jag väljer att möta dem. Deras sårbarhet är precis vad jag tänker på när jag tar ansvar som förälder och väljer att möta dem med respekt.
Jag har valet som vuxen att faktiskt inte skylla på min barndom utan ta ansvar för mitt förflutna. Om jag har med mig sår från min barndom är det upp till mig att läka dessa sår. När jag mår bra kan jag möta mina barn på ett sätt som värnar deras sårbarhet. Jag vill att de ska bli oberoende av mig och skapar så många möjligheter jag kan för att detta ska ske.
Så ja, jag tror också att vi ser olika på det här. Det du skriver känns otroligt främmande för mig. Det är alltid föräldern som har det största ansvaret för kvalitén i relationen.
Som förälder vill jag att mina barn ska känna sig bekräftade, de ska känna att jag berikar deras liv. Att de har någon att komma till och som vågar se dem även när de mår som sämst. Jag vill att de ska välja att umgås med mig även när de blivit vuxna. Att de kommer till ålderdomshemmet inte för att de tycker synd om mig utan för att det faktiskt berikar dem att besöka mig. Om jag har skapat den kontakten av ömsesidig respekt som är mitt mål då kommer de för både min skull men också för sin egen.
När jag kände att jag var en förälder som jag inte ville vara då valde jag att aktivt utveckla mig och finna nya vägar. För mig gav den utveckling så mycket att jag numera gärna vill inspirera andra föräldrar att utvecklas. När jag gör det väljer jag att lyfta alla mina "misstag" inte för att rättfärdiga dem utan för att lära av dem. Alla kan vi bete oss mindre bra det viktigaste är att ha modet att stå för det och sedan lära av det. När det gäller stöd för föräldrar så finns det gott om sådant. Däremot är det svårare för barn som är beroende av de vuxna för att få hjälp.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?