Rapportera inlägg

Valt inlägg:

Ja, det är lätt att uttala sig när man inte tänker på helheten. Precis som början av artikeln visar "I en artikel i Aftonbladet, som jag bara läst ingressen till, ..." är det svårt när man inte tar sig tid att titta till helheten. Den pojken som beskrivs kanske har känt sig avvisad och mindre betydelsefull när pappan valt att resa istället för att skapa kontakt. För den pojken kanske det hade varit värt otroligt mycket. En person kan verka vara väldigt snäll men det betyder inte att ett barn känner sig sedd och bekräftad. Eller att de känner att de fått den kontakt de önskat. Att barn klagar mer över sina föräldrar än föräldrar klagar över sina barn känner jag inte igen. Jag tycker att barn i många lägen skyddar sina föräldrar oavsett hur misskötta det än må vara. Barn är otroligt lojala och slutar snarare att älska sig själva än att sluta älska sina föräldrar. Endel barn blir så beroende av sina föräldrars godkännande att de aldrig skulle berätta om sina erfarenheter. Om föräldrarna dessutom har använt sig av "flocktänkande" är det verkligen inte lätt att bryta sig loss från flocken. Man är en svikare och det krävs en hel del mod. När jag har läst Barnaboken, Mommo och Felicia försvann framträder en för mig väldigt tydlig bild som får mig att förstå de svårigheter som har rått. "Mobbningsdagen" räcker för att få mig att rygga tillbaka och undra hur vuxna kan komma på något så djävligt. När det gäller föräldra-barn relationen är det alltid föräldrarna som är ansvariga för relationens kvalitet. Det ansvaret kan vi inte lägga på barnen. Det är vår skyldighet att värna om barnets välmående. Problemet är inte att det är för få barn som inte respekterar sina föräldrar. Problemet är att det finns föräldrar som inte respekterar sina barn. Barnen bryr sig inte om hur mycket vi vet förrän det vet att vi bryr oss om. Med ömsesidig respekt byggs hållbara relationer. Som förälder har jag utvecklats rejält sen jag insåg att "alla kan göra fel" inklusive jag själv. Jag har upptäckt att barnen är fantastiska läromästare för att jag ska fortsätta utvecklas. Att föräldraskapet är ett livslångt åtagande och att det är mitt ansvar att bygga en bra grund under barnåren så att mina barn väljer att fortsätta ha mig i sina liv. För mig är det en förmån att få vara en del av en fantastisk barn-förälder relation. När jag läser sista stycket "Så var rädd om din mamma, Felicia! Med kärlek kommer man mycket längre än med hat." känns det som ett hån. Om nu Felicia har upplevt och bearbetat sin barndom på det sätt som hon beskriver är det väl snarare Mamman som skulle behöva orden. "Så var rädd om din dotter, Anna! Ta ditt ansvar och laga er relation. Våga stå för att du gjort val som skadat din dotter." Jag vill avsluta med att jag hela tiden träffar föräldrar som vill utvecklas i sitt föräldraskap. De vill bli tydligare med vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar. De vill veta vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar. De vill lära känna sina barn och bygga hållbara relationer. Det gör att både förälder och barn kan utvecklas tillsammans.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?