Hur skulle du må om ditt barn dödat någon?

Anna! Jag lägger inte alls skulden på deras dotter där har du missuppfattat grovt. Vad jag skrev är att han inte hade det så lätt hemma och så var det. Det är aldrig ens fel att två träter och tyvärr så tog detta en hemsk vändning. Dessutom så visste polis, socialtjänst, psykiatri och Bup vad som pågick i hemmet och ingen ingrep. Tycker du att jag ska vara tyst om det? Tycker du att det är rätt att en person döms till rättspsykiatrisk vård och den andre till fängelse när de har samma diagnos. Jag vill diskutera samhället av idag!

#2 Ja tillhör väl de som inte känner att det är lönt att ställa upp i diskussion nummer två då det visat sej att då det inte bassar så KLIP och inläggen är borta. Dessutom inser jag men inte du hur olämpligt det är att lägga ut så här personliga diskussioner till allmänt tyckande, särskilt då det skedda är så oavklarnat som det så tydligt är i ditt fall. -------- Först vill jag ändå fråga om det verkligen var ett "blodigt" handflateavtryck på telefonsladdens dosa i det fall du refererat till? Jag har inte den uppgiften - däremot att det fanns ett avtryck - vilket är en viss skillnad. Det är viktigt att hålla sej till fakta - både då du diskuterar det fall du själv är inblandad i och annorstädes. Var det ett blodigt handavtryck och dessutom offrets blod har jag svårt att tänka mej en friande dom även i en så rutten rättsstat som den svenska - och det oavsett hur rik man är. ----- Det med skuld då det gällde det mord som din son tyvärr gjort sej skyldig till handlar i mångt och mycket om som du även tidigare uttryckt din kamp för din son och kanske att på något sätt söka ett mildare synsätt på hans roll, kanske även din egen om myndigheter och "alla andra" inte heller handlat på ett ur omständigheterna rimligt vis. ----- Säkert är det mycket i din sons fall som de inblandade önskar både ogjort och gjort, men att anklaga den mördades pappa för att uttrycka sej som jag förstod olämplig i en sådan situation där hans dotter mördats med ett stort antal knivhugg och att hennes barn visade prov på att veta hur man dödade en människa det är knappast rätt väg att gå - mycket möjligt och till och med troligt att dina barns morfar inte gjort allt rätt, men vad vinner du egentligen på att torgföra hans skuld - och vad vinner vissa debattörer här på att låta påskina att det var för att tjäna en slant på sin dotters död som hennes pappa berättade en del av omständigheterna kring det som skett? Där har du verklig skamlighet! ----- Och så till frågan om hur jag eller andra skulle känna om något av våra barn skulle ha ihjäl någon så är den ju oerhört svår att svara på - men det är ju klart beroende på omständigheterna - skulle det vara i självförsvar skulle jag naturligtvis beklaga att det varit tvunget att det måste gå så långt men i övrigt stötta mina barn på alla sått som är möjligt - men skulle det vara ett mord av den natur som det handlar om i din sons fall så skulle jag möjligen försöka få mitt barn att förstå nödvändigheten av att för lång tid bli förvarad för att skydda honom själv och andra så att inte något sådant upprepas - särskilt då du säjer att han kanske inte själv förstår vad han gjort dej - och förstår han inte vad han gjort dej kan du inte heller begära att han förstår vad han gjort andra - men detta till trots behöver han kanske din kärlek,,, men vilken förmåga du har att ge en kärlek som hjälper honom vet jag inte,,, det skulle ju kunna vara att lämna grabben i fred, likväl som det skulle kunna vara att göra allt som står i din makt att hjälpa honom till full insikt och att i slutänden då han friges ta konsekvenserna av vad som skett ----- och för att upprepa det jag tidigare sagt - det är knappast att pracka på sej själv på sina barn, men däremot försöka vara ärlig den dag dessa barn eventuellt vill ta kontakt av egen vilja. Små barn glömmer, och vad jag personligen skulle önska dessa ungar är att få glömma och slippa bli påminda om vad som skett, och ha turen att bli omhändertagna av människor som kan ge den kärlek dom behöver.

Bizon, jag som så många andra, tar gärna ett djupt andetag innan man går vidare för att debattera en så pass subjektiv partsinlaga.
Men jag kan hjälpa dig att klargöra dina funderingar ang. den "ruttna rättstaten". Här kommer kommer en klinisk redogörelse från Sveriges Domstolar i ärendet Länk: domstol.se Lägg märke till att det förligger samma bevismaterial vid bägge rättsinstanserna.
Men försvaret hade en annan strategi vid Hovrättsprövningen. Räds icke, Hovrättens slutsats är inte särskild lång.

#7 Bizon

"Får jag fråga om du tror att en dylik funktion skulle göra det lättare att ta till sej meningen i lite längre inlägg?"

Nej, jag tycker att du allvarligt måste fundera på att förkorta din text och inte tänka så mycket på tekniken.

Ett råd är att du först skriver din text på word. Ta sedan ett steg tillbaka och gå in i köket och bre dig en leverpastejsmörgås. När du har ätit smörgåsen går du tillbaka till texten och läser igenom den en gång till och stryker hälften.

Gör detta om och om igen tills abstinensen har lagt sig.

Att vara anhörig i en situation som den du beskriver är för de flesta en omöjlighet att tänka sig in i. Det som är genomgående i din artikel är tydligheten om hur en mamma kan grubbla över en mängd olika frågor samtidigt. Vi är alla människor och i situationer som din förändras världen på ruggigt grymt sätt. Jag tycker att Bizons inlägg 4, tar upp vikgita återkopplingar och jag instämmer i flera av dem. Skuld, skam och fighteranda... Men jag vill ändå ta upp två saker: jag tror att omvärlden har lätt för att "sätta en stämpel i pannan" på människor som drabbats av hemska saker. Ibland tror jag att mammorna drabbas av detta i högre grad än papporna. Du skriver att ditt liv har förändrats och att du gör saker på andra sätt än tdigare - ja, på vilket annat sätt skulle det kunna vara? Nej, livet förändras och inget går att göra ogjort. Att du engagerar dig och försöker finna vägen framåt visar en mamma som med outtröttlig kärlek försöker bära allt det som du "bär just nu". Glöm inte bort att du också kan behöva hjälp för egen del, för du behövs oavsett vad din son har gjort!!

Forsblom #8 Återigen ett stort tack för att du engagerar dej i vad du uppfattar som mina problem att uttrycka mej, men du måste förstå att detta du så vårdslöst släpper ifrån dej - att genom sej själv känner du andra, inte alltid är applicerbart på andra än dej själv. Jag har ingenting emot motion - varken av hjärnan eller kroppen, själv tar jag skidorna så här års, och att tänka i skogens tystnad och även att lyssna inåt är en fröjd omgiven av naturlig skönhet. --------- Tror du inte att den korta sträckan fram och tillbaka till kylskåpet med den frekvens du använder har lite att göra med bland annat den övervikt som leverpastejssmörgåsar i den mängd du tillkännager konsumerar kan ses som en hälsorisk? ----------- Nej Forsblom - jag tror för det första att du bör undvika processad mat, ta sedan åtminstone ett varv runt kvarteret innan du ger dej på kylskåpet och så tokiga råd åt andra.

Bra Pia #13 Forsblom behöver verkligen den uppmuntran han kan få :-

Susanne: Om du visste vad mycket jag tänkt på just den här frågan.
När min lilla dotter druknade vid 3 års ålder tänkte jag hur det skulle kännts ifall hon blivit mördad? Nu var skulden vår:att lämna en 3 åring fast flytvästen satt på ensam ens några minuter vid vatten gör man bara inte.Eftersom hon dog en söndag när båda var med henne i trädgården gör att jag delar skulden med hennes pappa. I dag,snart 40 år efteråt,bär vi fortfarande på vår tunga skuld. När min son övergav sitt första barn o hans mamma var det första jag tänkte på om jag varit en så dålig mamma.Som barnhemsbarn är jag överkänslig när det gäller detta att överge sitt barn. I dag har han 3 barn han inte övergivit men det första är en molande värk av sorg i mitt hjärta. Det är ju inte mord men väcker liknande känslor. Att ha en son som mördat tänker jag mig som en liknande kris:kunde jag gjort något bättre eller varför såg jag inte vad som höll på att hända? forts

O som Bizon här skrev:du kan behöva någon som tröstar bara dig!

#15 Jo jag vet att du sagt att det media rapporterat är fel - det är en officiell bild som inte stämmer säger du och jag har ingen anledning att betvivla att du verkligen uppfattar det så - men om det är det du vill bevisa kan det vara på sin plats att visa att din uppfattning är mer sanningsenlig än media. Det går inte heller att bestrida att du är lika mycket anhörig som morföräldrarna, men vad man möjligen kan fundera på är om den affekt du ger uttryck för inte är till mer skada än nytta för barnet - det är förvisso en samvetsfråga som det kan vara svårt att svara på, men jag utgår från att du ser till ditt barnbarns bästa - skulle det då inte vara en god ide som föreslagits att du söker hjälp med att bearbeta detta av någon professionell. Jag tvivlar på att debatterande här på nätet verkligen kan hjälpa dej då du här riskerar få diverse kommentarer som gör din börda dubbelt tung. Och som jag sagt tidigare, det att barnet är ett av dina barnbarn ger dej ingen rätt till detta, lika lite som din son ska ha någon rätt till detta barn under dessa omständigheter. När barnet växt upp och känner sej mogen att fatta beslut själv om han vill ta upp kontakten är det en annan sak - i nuläget bör barnets bästa vara första prioritet.