Valt inlägg:
Att vara anhörig i en situation som den du beskriver är för de flesta en omöjlighet att tänka sig in i. Det som är genomgående i din artikel är tydligheten om hur en mamma kan grubbla över en mängd olika frågor samtidigt. Vi är alla människor och i situationer som din förändras världen på ruggigt grymt sätt. Jag tycker att Bizons inlägg 4, tar upp vikgita återkopplingar och jag instämmer i flera av dem. Skuld, skam och fighteranda... Men jag vill ändå ta upp två saker: jag tror att omvärlden har lätt för att "sätta en stämpel i pannan" på människor som drabbats av hemska saker. Ibland tror jag att mammorna drabbas av detta i högre grad än papporna. Du skriver att ditt liv har förändrats och att du gör saker på andra sätt än tdigare - ja, på vilket annat sätt skulle det kunna vara? Nej, livet förändras och inget går att göra ogjort. Att du engagerar dig och försöker finna vägen framåt visar en mamma som med outtröttlig kärlek försöker bära allt det som du "bär just nu". Glöm inte bort att du också kan behöva hjälp för egen del, för du behövs oavsett vad din son har gjort!!
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?