Den enkla förklaringen till Guds icke-existens

"En epoks religion är nästa epoks litterära underhållning" Tja, varför inte. Hur många har inte läst om Asagudarna Tor, Freja och Oden.För oss "upplysta" är det sagor. Men en gång uppfattades de som verklighet.I dag hänger vi oss åt en annan sorts dyrkan. Tro på ett andeväsen. Finns Gud? I så fall. Är det en han, hon, den eller det eller finns det ytterligare en dimension vi inte kan ta till oss. Gamla testamentets Gud är en varelse med en förfärande läggning - grym, hämndlysten, nyckfull och orättfärdig. Han har en son som inte är annat än ett mähä. Men skapelsen av jorden då: På sex dagar ordnade han till hela universum. Skapade naturlagarna, periodiska systemet, atomerna osv. och har sedan dess inte avhörts. Hela bibeln är inget annat än skrönor byggd på flera hundra år gamla muntliga historier som ingen sunt tänkande behöver ta på allvar. Man har inte ens dragit sig för att under århundradenas lopp lyft ut berättelser, som inte passat,och ersatt dem med andra i sammanhanget mer salongsfähiga. Det finns ett otal olika religioner. Kanske Gud är generaldirektör för dem alla med avdelningskontor utspridda lite här och där. När yttersta dagen inträffar, vilket den aldrig torde göra, så får var och en vända sig till sitt respektive kontor och anmäla sin ankomst. Hela gudshypotesen faller på sin egen orimlighet. Även personalen från de himmelska höjderna torde få bestående problem. Himladrottningen själv, Maria, torde ha en hel del att förklara ang. en omtalad grossess, hur den nu gick till och änglarna med sina vingar bör göra en ordentlig demonstration om hur de fungerar. Resten av "härskarorna" som inte har någon direkt uppgift får väl stå till tjänst med gratis kokkaffe. Någon yttrade en gång följande kloka ord:
"Räcker det inte med att man ser att en trädgård är vacker? Måste man tro att det bor älvor längst bak i den också?"

Med hälsningar.

Till och med för en halvhedning är detta gamla problem högintressant. Du har dammat av det gamla teodicé problemet som nästan lika gammalt som själva kristenheten. Kärnan i problemet är ju det som du skrivit, man utgår från att Gud definieras av två egenskaper: Gud är god och Gud är allsmäktig. Till detta lägger man tesen att det finns ont. Således hävdar man att: om Gud är allsmäktig kan han inte vara god eftersom det onda finns eller så är Gud god men kan inte förhindra det goda och är därför inte allsmäktig. //// Det finns ett antal förklaringsmodeller till detta från kristenheten, den vanligaste är att Gud är allsmäktig men har givit människan fri vilja och är fria att välja mellan gott och ont, därför finns det onda. //////Själv ställer jag mig några frågor, hur definierar vi existens? Om nu Gud är en abstraktion som finns i vissa människors tankevärld är det då en ickeexistens? Om en ickeexistens påverkat människors tankemönster att det inverkat så påtagligt på hela vårt samhälle är det då en ickeexistens om än en abstraktion, jag är inte så säker. I och med att det finns människor som tror på Gud så är Gud. //// Spinoza, ja jag gillar gubben, hävdade att Gud är en oändlig och fullkomlig varelse. Därför kan det inte finnas något som Gud inte är, Gud är alltså världen. Allt annat är bara en variation av den substansen. Gud existerar genom sig själv och har inte något annat till orsak. Allt som sker är ett uttryck för Guds outgrundliga natur. Slutsats Guds existens är ett mysterium som människor i årtusenden försökt begripa, det ligger i sakens natur att mysteriet aldrig kommer att förklaras, därför är ingen förklaringsmodell mer rätt eller fel än någon annan.

Leif-Arne,javisst! Det är förvisso Teodicéproblemet som jag anknytit min artikel till, avslöjad! Hör bara: 1/ Om Gud existerar så är Gud allsmäktig,allvetande och god. 2/Om Gud är allsmäktig så kan Gud eliminera all ondska! 3/ Om Gud är allvetande så vet Gud att ondska existerar. 4/ Om Gud är allgod så vill Gud eliminera all ondska. 5/Ondska existerar. 5 Alltså existerar icke Gud. v.s.b.Leif-Arne, Dina inlägg är som vanligt högintressanta och femettor,tack!

Jaha Mats - här är alltså den utlovade artikeln. Jag har i min guds och livsuppfattning utgått från liknande funderingar. 1.Vi är - därför att vi uppfattar att vi är. 2.Vi har inga gränser för vad vår fantasi kan tota ihop. 3.Vi har i vår enfald och historiska dumhet inte kunnat tolka naturfenomenen på annat sätt än att dessa beror på att någon högre makt iscensätter dom. 4.Eftersom människan är en undergiven varelse med storhetsvansinne har hon sökt gestalta problematiken med en härskande gud som genom sina åtgärder velat fostra sin skapelses krona genom att utnämna sej själv till den och därefter tolka allt som sker efter en modellen judiskt kristen muslims trosuppfattning - det finns gudskelov andra. 4.Eftersom livet inte går i dessa fantasins spår utan söker sin egen verklighet har tvivlets smolk fyllt människans bägare och andra förklaringsmodeller fått allt större giltighet i människans uppfattning om livet, döden och evigheten. 5.Då den övergripande guden genom en allt större mänsklig kunskap och en allt mer slipad förmåga att använda logiskt tänkande och ett allt större mod att ifrågasätta äldre och mer primitiva förklaringsmodeller har människan fått nya möjligheter att både se orimligheterna i föreställningen om en "god", "ond" eller "straffande" gud skulle vara annat än "ond" som gödslat sin skapelse med så mycket meningslöst vansinnigt lidande sedan tidernas morgon - men även se det orimliga i detta och därför enkelt bara slutit sej till föreställningen att alltet möjliggörs därför att det är alltets egenskap att möjliggöra - en ödmjuk och ickeförväntansfull inställning som jag ställer mej bakom till fullo. Den anklagar ingen gud för den dårskap denne borde ställas till svars för - den säger bara att "om vi tror att något som till exempel KÄRLEKEN skulle göra livet mer värt att leva så ÄLSKA! Någon annan eller något annat kan inte älska åt någon - det är endast var och ens val utifrån sin artspecifika förmåga. En relevant fråga är vad kärleken kan tillföra livet? Möjligen då att kanske ge livet den mening som det inte har - om vi inte då räknar att bara existera som en fullgod mening i sej - och varför inte?

GUD TAPPAR MARK ! I Dagens Nyheter idag, söndag 12 september 2010, riktar den världsberömde fysikern Stephen Hawking ett hårt slag mot religionen i sin nyutkomna bok "The Grand Design". Han menar nu att Big Bang är en nödvändig konsekvens av fysikens lagar.Föga förvånande välkomnar evolutionsbiologen Richard Dawkins detta konstaterande. Problemet är bara att de riktigt besvärliga religiösa människorna tenderar att vara helt oientresserade av vetenskapliga bevis.

Dag #11 Inte för att jag har så mycket tillövers för "big bang" teorin, men det har mindre betydelse - uppskattar ändå din pedagogiska önskan att var och en definierar sin föreställning om gud. Själv säger du att "Gud är en dimension, ett tillstånd och mycket väl förenligt med Big Bang" OK, det låter bra, men vd ska jag begripa att du menar - styr denna gud över människors liv? Har denna gud en plan med det man antar vara denne vederbörandes skapelse? När jag diskuterar den här typen av frågor brukar jag ta fasta på just sådant jag uppfattar att den eller de jag diskuterar med föreställer sej vara deras guds egenskaper OSV. Vanligen blir det den antika gudssynen som gäller då det diskuteras med folk med grundjudisk föreställningsmall - alltså judar, kristna och muslimer. Den brukar inte nu för tiden innehålla attributen "sträng" och "skägg" däremot brukar dessa uppvisa en del drag av skuld, gudomlig plan, och förlåtelse eller underkastelse. Vad är din bild av människans ställning i förhållandet till din upplevelse/föreställning om detta dimensionella tillstånd?