Religiösa upplevelser bara kemi

vadmed skulle den andligheten upplevas om inte med hjärnan???? det ligger ju i sakens natur att den medvetna upplevelsen sker m h a hjärnan och vad det innebär av signalsubstanser.

Så hjärnan är ett facit för frågor typ är det bra att tro på religiös mysticism ?

Sitter på jobbet och tittar på din artikel. Du frågar om religiösa upplevelser är bara kemi? För mig är det självklart att det går att påvisa reaktioner i hjärnan om något händer där. Känslor måste ju märkas någon stans? Det sätt att "tro", som attraherar en människa och hjälper i det dagliga livet, ser jag som ett plus. Men då ska det vara ett plus också och ingen form av fanatism eller andra konstiga grejer.

Jag tror att vi även finns i en annan dimension. Jag tror att vi är projicerade in i jordelivet ungefär människor i en TV. Allt vi känner upplever vi vanligen höra till den här världen, precis som varje rörelse i en TV-ruta har sina elektriska motsvarigheter och även kan uttryckas som oändliga serier av tal. För mig är det alltså mindre en fråga om huruvida det finns ett liv efter detta. Död kan inte finnas. Jag är mer tveksam till om det alls finns liv här. --- Att kemin i mig här exakt motsvaras av ett slags sändning från den andra dimensionen tar jag för givet. Men om denna dimension alls finns eller att jag endast upplever att den finns, har jag inget svar på. Jag tror att jag aldrig får svar på den frågan.

Eftersom min förälskelse inte är övergående, så betyder det inget för mig.

När jag hör ateister beskriva verkligheten är det som att tänkas sig hur det vore att höra blinda beskriva hur vårt vardagsrum ser ut. Eller så kan det liknas vid dem som endast lyckats få in Ettan på teven, och sedan envist hävdar att det inte kan finnas fler kanaler. Att sådana människor gradvis blir alltmer avundsjuka och misstänksamma på sin omgivning är inte att undra över. Deras brist på liv och inre rikedom blir alltmer skriande. Det kommer inte ens ett femte jobbskatteavdrag att råda bot på. --- Aguirre och Pia, jag var en benhård ateist under hela tonårstiden och tio år till. Plötsligt insåg jag att det i detta väldiga Universum kunde tänkas finnas en intelligens större än min. Då föddes agnostikern. Under de snart trettio åren som gått sedan dess har Jesus låtit sig gradvis mejslas fram ur den sten som var jag. Och jag vet så det räcker för mig: Jesus är ingen person. Tvärtom! Person - efter ordet persona - betyder teatermask. Och detta är exakt vad Jesus i n t e är. Paulus är min idol i sammanhanget. Men Jesus är en kvalitet med motsvarighet inom flera religioner, det innersta oförställda i varje människa. Därför hör spädbarnen ännu till riket, som det står i NT. Men vi kan bli som barn igen och då är vi åter där.

Alla mina förälskelser har varit övergående. Men kärleken har jag kvar och det är jag glad för.

forts./ I stort betyder ateist Gudsförnekare", men det är inget bevis för att den saknar själ eller har en annan metafysisk upplevelse av "Gud" i stället för en SOM person... /// Bibeln, som andra stora filosofiska/världsåskådningböcker, har varit och är fortfarande en källa att ösa ur vad gäller konsten. Den har även historiska värden. /// HUR man använder sin personliga tro och vilka SYFTEN man därmed vill uppnå är däremot mest intressant, menar jag. Då kan en psykologisk profil på den religiösa, med en personlig gudstro, vara av intresse. I synnerhet om man lyfter fram ondskan och alla "hoten" och på det "Guden" i straffsammanhang i offentliga rummet. Med mera...

#37 Aguirre,,, har du någonsin tänkt på att gud - som människans avbild - är en projektion av oss själva? Man ser det lite omvänt i det kristet religiösa projektet där Dan givit jesuskvaliteten ett nytt ansikte - eller i alla fall försett det med en tolkning som lyfter fram offret i ett utvecklingsperspektiv där den mänskligt personliga underkastelsen inte är så brutal - mer förbunden med ett växande mot högre utvecklingsstadier till en helad och slutligen fullkomnad gud. --- Ett annat sätt man kan se gud är att öppna ögonen och betrakta de energier som bygger det NU som är - eller varför inte se sej själv i spegeln där även spegeln är gud. Oaktat "rätt eller fel" så tänker vi oss traditionellt att ingenting fanns före gud förutom då möjligheten - skulle vi utgå från att det som kommit därefter allt är tillkommet i gud och omges av gud in till det innerst innersta betyder det att om vi inte utgår från att gud upphör i det innersta att det ingenstans finns att undkomma gud varken nu eller sedan. En parallell skulle kunna dras med oss själva - ingenting fanns i vårt oväckta medvetande annat än möjligheten för det att vakna innan detta medvetande vaknat - måhända förändras våra handlingar då vi blivit medvetna än då vi bara handlade i sömnen. På samma sätt kan man se gud om man vill ha en gud att se. Förvisso kan man undra över huruvida denna guds medvetande ännu vaknat - och om någon typ av handling skulle kunna kopplas till detta medvetande som möjligen även skulle kunna välja utifrån viss handlingsplan i samma anda som många religiösa resonerar - då kan man ifrågasätta denna guds godhet och har fog för att önska att denna gud aldrig vaknat. Men vi kan som jag tidigare pekat på välja att se belägg i den universella processen som enbart ett utslag för egenskaper i existensen att dess processer de facto möjliggörs utan särskilda värderingar - de gravitativa fysikaliskt kemiska processerna ligger till grund för de kemiskt biologiska som vi i den form vi nu är kan se och beskriva, men är vi mindre gud för det? Eller har denna process skilt oss från att vara gud eller gud från sin skapelse om man vill tro att det är en skapande gud som orsakat hela rasket och har en djupare mening med sina handlingar som vi ser som våra men som denna gud är medagerande i genom att ha givit sin skapelse de egenskaper den har. Orimligt enligt mej - då är Dans ide aningen mer tilltalande, men som jag ser det, fortfarande fjättrad till det traditionella underdog perspektivet som jag rekommenderar att vi som människor måste frigöra oss från - annars kommer vi aldrig uppleva annat än villkorade möten med endast vår föreställning av gud förvrängd av människans benägenhet till underkastelse och - paradoxalt nog - i konflikt med hennes maktbegär.

#37 "Jag är benägen att se det som ett straff att inte få erfara Gud i någon form". Jo det kan jag förstå ur det bibliska perspektivet - det är så guden presenteras i dessa texter - orsaken är troligen att gud INTE KAN SE SEJ SJÄLV GENOM MÄNNISKANS ÖGON på annat sätt än som jag beskrev tidigare. Och därför är det lika svårt för människan då hon fostrats till underkastelse. Redan i första moseboken är guds frånvändhet ett straff - Satanael slängdes också ut ur ärkeänglaskaran som straff - människorna även ur paradiset - en del andra berättelser i bibeln pekar i samma riktning. Tänker på Jobb som utan att gud ens bevärdigade honom med en förklaring tog allt ifrån honom, både människor och djur - jag är tämligen säker på att inte heller dessa tillfrågades om dom ville medverka i guds lilla vadslagning med sin ängel. Jag kan nog tycka att de bibliska texterna kan vara nog så intressanta, men skulle inte ha brytt mej om dom inte utgjorde ett så massivt och i det närmaste lobotomerande inslag i vår historia som dessutom sträcker sej in i vår nutid. Tidigare var det bara den kristnande dommen som drabbat människan här där jag växt upp, men nu är det flera andra trosföreställningar och religioners förtryck vi har att förhålla oss till.