The Beatles på kusin Egils grammofon

Ett av mitt livs stora misstag är att jag i mitten av 60-talet missade en uppenbar möjlighet att se Beatles live i Liverpool. Och det värsta är anledningen. Jag blygs att säga det, men det berodde på en surströmmingsskiva! I Liverpool, på hela helvete. Efter det har aldrig ätit surströmming men jag har varit på jävligt många rockkonserter. Så något lärde jag mig. I april skall jag exempelvis gå på Tina Turner här i Stockholm. Henne har jag bara sett 5 ggr tidigare.

2/ Själv var jag en hängiven lyssnare tii Rsdio Luxemburg vid den aktuella tiden. Så när Beatles kom till Sverige 1963 var jag redan väl bekant med dem - "Love me do", "PS I love you", "Please, please me".. hade länge legat på de engelska hitlistorna. 1963 lanserades "She loves you" och det var då de slog igenom även i Sverige. Att Lars Nilsson föredrog surströmming är inget att förvånas över - norrlänningar är lite hysteriska när det gäller dennna egendomliga maträtt! Själv har jag ätit surströmming en enda gång och det kommer aldrig att upprepas! Det hände sig i Kosta när jag var nitton år och hade världens finaste tjej. Vi var ett gäng på sex personer som efter måltiden åkte till Kristallen i Nybro och dansade och jag tyckte att både hon och jag luktade skit hela kvällen!

#4. Det är märkligt att tyskarna aldrig har fått fram några egna stjärnor när det gäller populärmusik. Det är nästan alltid import. Jag och min fru var på ett rejält fint kalas med bara tyskar förra året. Smoking och hela baletten. När det var dags för dans, började 10-mannabandet med Siv Malmqvists låt "Tunna skivor", som jag knappt hört sedan lumpen 1959 i Karlskrona då vi ständigt väcktes till den låten på luckan. Hon är fortfarande omåttligt populär i Tyskland. Och det i alla samhällsklasser.

Jag är något av en nörd på, främst äldre, tysk film. T.ex Fritz Langs M och Dr Mabuses testamente, Fassbinders Berlin Alexanderplatz. Första gången jag besökta Berlin så stod Alexanderplatz först på min lista, vilket inte var helt okomlicerat då.

#8, håller med dig Asp. De flesta impulser och upplevelser i ens ungdom förflyttar de tidigare blixtsnabbt nedåt i rangordningen, men musiken var störst. Man var som ett läskpapper för nya influenser samtidigt som man försköt de gamla. Några etsade sig kvar och förblev livslånga och därigenom ett mentalt återkommande energitillskott i glädje och sorg.

För de flesta som kommenterat Leif-Arnes fina ungdomsskildring är det ändå förvånande att författaren kan avsluta artikeln med att "Beatles var 1900-talets största rockgrupp". Ingen reagerade. Beatles har aldrig varit en rockgrupp, annat än i öronen på de som inte kan "klassificera rocken".

Ingen kan heller påstå annat än att Beatles var ett enastående talangfullt pop-band, vilka även spelade rockn roll, men vars musik huvudsakligen inte hade sitt ursprung i blues. Medan exempelvis Rolling Stones är ett rockband eftersom deras grund har sin kärna i den afrikanska rytmen och bluesen, ett krav för varje sann rockgrupp.

Deppa inte nu "junisar", det är gott nog och vara bäst som POP-grupp.

Återigen - en gammal artikel i denna Källa har fått nytt liv. Alltid lika kul när det händer.