The Beatles på kusin Egils grammofon

Min kusin Egil gick på sjön, han var kylmaskinist. När Egil var hemma från sina seglatser bodde han ibland hos min mormor och morfar. Han hade svart skinnjacka och en motorcykel. Det tyckte jag var coolt. De båtar han seglade med lossade ibland i hemmahamn i Norge, men mestadels i Hamburg eller Rotterdam, ofta köpte han grammofonskivor när han hade landpermis.

Hos mormor och morfar stod Egils grammofon. Vi småungar fick aldrig röra den själva, utan det var bara då Egil var hemma vi fick höra på de plattor han tagit med hem. Där fanns Elvis och Johnny Cash på Sun etikett, Buddy Holly och Carl Perkins.

Sommaren 1962 bodde jag själv hos mormor och morfar, mina föräldrar var i Sverige och upptagna med husbygge. Mina morföräldrars hus låg på en höjd lite ovanför Levanger, huset var byggt någon gång under 1800talet, min morfar hade sedan byggt till en vinkel med två rum, den äldre delen hade lägre takhöjd. I den äldre delen fanns ett kök, ett litet sovrum innanför köket där min mormor och morfar sov, och så stua, vardagsrummet. I stua hade min morfar sitt hörn, där fanns hans länsstol, bredvid den en låg bokhylla med radio, den radio morfar alltid lyssnade till vaermellinga på. Egil hade köpt en grammofon som han hade kopplat till radion.

Vi hade från huset en strålande utsikt over Trondheimsfjorden i söder. Regelbundet såg man färjan mellan Levanger och Inneröya passera, västerut gränsade tomten till en bäck, på andra sidan bäcken låg Backehuset där min bästa kompis Per bodde. Vi var ofta vid bäcken, den hade säkert ett namn men vi kallade bara för Bäcken. Vi brukade samla rompetroll, vilket på svenska är grodyngel. En dag hade bäcken stigit ordentligt då det regnat några dagar i sträck, vi hade som vanligt försökt att fånga rompetroll med våra hinkar men där fanns inga eftersom de spolats bort, Per lutade sig ut över bäcken för att se om det fanns några rompetroll mitt i, och föll i. Den dagen hade vi tur, för Per drogs snabbt med av bäcken som var mer strid än vi anat, han hade kunnat dras med ända ut i fjorden om inte Joar och kans kamrater stått strax nedströms vid bron. Vi var rädda för Joar som också bodde på Backehuset, hade rykte om sig att vara en slagskämpe och att dricka hembränt, vi höll oss undan från honom. Joar gick ut i bäcken som nådde honom till midjan han höll en av sina kamrater i hand för att inte själv dras med, med den lediga handen fångade han in Per och lyfte in honom till stranden, ”Forbannae dritonga, Ae har da jammen nye mokkasko.”

Vi sprang direkt hem båda två, rädda för såväl bäcken som Joar, vi hade inte ens vett att tacka honom. Trots att Per vägrade berätta varför han kom hem genomvåt så förstod hans mor snabbt vad som hade hänt och vem som hade räddat honom. Joar blev sedan ordentligt tackad av Pers mor, han var nog lite nöjd med sin nya status som hjälte, som omväxling från att vara kvarterets värsting. Vi ungar blev strängt tillsagda att hålla oss från bäcken. Vilket vi gjorde, någon vecka eller så.

En dag kom Egil hem från sjön. Med anledning därav fanns halva släkten församlad i stugan för att dels välkomna Egil hem, dels höra hur den senaste resan varit. Vid ett tillfälle kom Egil hem och hade blivit religiös efter en storm på Japanska havet. Men han var som vanligt redan då han kom hem från nästa resa.

Efter att de vuxna fått sitt blev det tur för oss barn, vi samlades runt grammofonen i stua, Egil rullade sig en cigarett, placerade sig i morfars länstol och tog fram sin packe skivor. Vi satt tysta som möss i fällor. Han tog fram första singeln, lade den på tallriken; först stämsång… "My Bonnie is over the ocean…”, Tony Sheridan, John, George och Paul, sedan vack, vack, vack, tre snabba ackord följt en trumvirvel av Pete Best. Sedan resten av låten i ett furiöst upptempo.

Vi ungar slog kullerbyttor av lycka på golvmattorna. Efter audiensen var slut sprang vi ungar omkring på ängen norr om mormor och morfars hus. Ängen ägdes av en bonde som hette Bringbeck, varför vi tog det som den naturligaste sak i värden att låtens refräng handlade om "Bringbeck". Lite undrade nog den gode odalmannen varför grannskapets ungar for runt och sjöng: "Bringbeck, bringbeck bringbeck maj bonni to mii to mii!"

Vi blev fast redan den sommaren. När något år efteråt det stora genombrottet kom, undantaget en tunnhårig programledare som avböjde deltagande i sin hörna då sådana gitarrgrupper ändå ingen framtid har, så var det bara en slags bekräftelse på vad vi förstod redan sommaren 1962. Beatles var1900-talets största rockgrupp.

Av Leif-Arne Undvall 09 feb 2009 13:12