Sorg över Syrien

En farhåga är att vapen kommer i händerna på de extrema islamister som strider mot regimen. David Cameron menar att EU borde skicka vapen för att stärka de sekulära delarna av oppositionen medan Carl Bildt istället vill se en politisk lösning.

Men hur förhandlar man med en regim som har totalt överläge och mäktiga vänner? Hur förhandlar man med diktatorn som säger att han ställer upp på fredskonferensen i Genève, men också att han kanske sitter kvar till en folkomröstning och ser vad folket röstar, samtidigt som han bombar sönder sitt land till sand och rasmassor?

Av hänsyn till stabilitet, geopolitik, gamla vänskapsband etcetera, har västvärldens ingripande uteblivit. Och av hänsyn till människolivet, framstår det, för annars skulle kanske många fler dö. Ingen kan ju sia säkert.

Säkert kan man dock veta att cirka 100 000 människor dött efter två år av inbördeskrig. Att en och en halv miljon har flytt till grannländerna och fyra miljoner är på flykt inom landet. Att tre miljoner byggnader är förstörda.

Det syriska inbördeskriget skulle inte vara så omfattande om det bara handlade om Syrien, sa Hans Blix i en intervju häromveckan. Eftersom så många parter satsar i konflikten är dödandet och förstörelsen större och mer långvarig än om det bara gällt en konflikt mellan syrierna själva.

Det folkliga upproret startade dock inte i ett vakuum. Diktatorerna i Tunisien och Egypten hade fallit med stöd från väst och i Libyen upprättades en flygförbudszon efter tre veckor. Många i Syrien förväntade sig liknande hjälp och bland annat det ingav mod att protestera. Liksom många Egyptier och Tunisier sa man nu i Syrien: Det finns ingen återvändo! Eftersom den som en gång visat färg aldrig kan gå säker så länge regimen är kvar. Då kan man bara fly eller kriga till sista man.

Ingripandet från väst uteblev. Men till regimen som haft totalt övertag med sin starka armé slussas vapen, missiler och soldater, från Iran, Ryssland och Hizbollah. Oppositionen består av amatörsoldater som får lite vapen av Qatar och Saudiarabien. Sedan januari 2012 har bland annat den extrema islamistgruppen al Nusra med kopplingar till al Qaida stridit på oppositionens sida mot regimen. De har gjort sig kända för att vara effektiva krigare med hög moral som till skillnad från många av sina allierade i den Fria syriska armén till exempel inte våldtar kvinnor. De har intagit staden Racca och infört sharialagar.

Kanske vinner islamisterna några anhängare på att de hjälper folket när ingen annan gör det. Men det innebär inte att det syriska folket väljer islamisterna mer än en sekulär stat. För den som kämpar för sitt liv och får hjälp har inget annat val just då än att tacka och ta emot.

Hur länge kan man då vänta på politisk lösning utan att ändra förutsättningarna för övrigt? Hur många fler döda är okej? För vad betyder då det man säger om att inte skicka vapen för att inte förlänga konflikten? Att oppositionen inte får vapen av EU, och att om ingen annan bistår dem kommer regimen med sina vänners stöd fortsätta att bomba ner det syriska folket. Till sista man, kvinna eller barn. För de kommer inte att ge upp.

Av Jenny Skogh 11 jun 2013 06:00