Barnmisshandeln i mitt kvarter som ingen gör nåt åt Del 1

I mitt kvarter var det för några år sedan två olika familjer som misshandlade sina barn. Vid ett tillfälle stod en pappa och skällde ut sina två tioåriga söner på gården. Den ena pojken sprang till porten och den andra ramlade på gräsmattan. Pappan sparkade! - på sin egen son, som låg på marken.

I den andra familjen har det under cirka åtta år också förekommit fysisk misshandel. Det har hörts över hela gården hur barnen har skrikit på hjälp och man har hört dom kasta möbler omkring sig, till och med mitt i natten, så folk har gått ut på sina balkonger och sagt att dom skulle ringa störningsjouren mm.

Det jag har gjort i alla dessa situationer är att ringa Socialjouren, med varierande bemötande. Sedan har jag ställt mig på min balkong, och stått kvar, och visat att jag ser, inte genom gester, utan genom att bara stå kvar... och se, utan att vika med blicken. Vid några tillfällen har jag frågat två olika närboende i mitt hus hur dom uppfattar situationen. Svaren: "Det är bäst att inget se och inget höra."

Vi har också under cirka tio år haft en narkotikahandlare boende i lägenhet under min, med ett oherrans oväsen som följd, och massor med olika typer stående i trappan, bankande på hans dörr, timme ut och timme in. Hyresvärden har inte gjort det minsta under tio år, trots att alla runtomkring tydligt har kunnat se vad som försiggått. Liknade svar där från grannarna: "Hysch om det där. Du har inget sett. Förstått?"

Allt detta, och många andra liknande händelser, har gjort mig enormt skrämd och utmattad. Ensamheten i lägenheten, utan någon att tala med, har nästan drivit mig bortom all sans. Oerhört förbannad, har jag varit på dessa totalt empatilösa människor runt omkring. Jag trodde förr att vi bodde i världens absolut mest trygga land, vad gäller krig och brottslighet. Ändå kan barnmisshandel pågå år efter år!

För ett år sedan, i porten bredvid, flyttade det in en svensk ensamstående mamma med en dotter, cirka fem till sju år gammal. I början tänkte jag mest att det var en ovanligt livlig familj. Så var det inte bara. Mamman har högt och ljudligt skällt ut detta barn, och varje svordom har hörts genom väggarna, då det är mycket lyhört. Det här har skett åtta till tolv gånger varje vecka. Flickan har varje gång gallskrikit av chock, och sedan har hon gråtit, länge och totalt uppgivet, skrikande "Neeeej, neeej !!", och sedan förgäves ropat på mamma, och det har tydligt hörts att mamman inte gått in i sovrummet för att trösta barnet. Det har varit hjärtskärande att höra. Inget bråk om dataspel har förekommit, utan detta verkar ha vara något helt annat.

Som jag har förstått det, så är det en familj i kris, där båda verkligen skulle behöva både professionell hjälp och grannar och släktingar. Jag har genom ett fint brev i januari i år, bjudit in dom till mig. Mamman har som väntat inte alls svarat på detta.

Fortsättning följer.

Av Therese Andersson 03 jun 2013 08:44