Fler bilder

De mest utsatta

Det var januari 2010. Resterna av jul- och nyårsmaten var äntligen uppätna, och hundratusentals kronor hade bokstavligt talat bränts upp under nyårsnatten då egentligen enda skillnaden blev att en nia byttes ut mot tvåsiffrigt i årtalet. En av vintermånadernas mörker låg fortfarande över landet, men vad många - dock långt ifrån alla - då fortfarande var ovetande om, var att ett annat slags mörker legat över landet betydligt längre; 50 år, för att vara mer exakt.

Mitt under en av årets kanske mörkaste månader, tände ingen mindre än regeringen en strålkastare. Den spred visserligen ljus, men det var inte något värmande ljus som träffade samhället, utan ett isande kallt som belyste något som samhället försökt dölja under många, långa år - 250 000 nu vuxna vittnade om hur de fått utstå misshandel, trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. I barn- och/eller fosterhem. Som samhället utsett åt dem. En upprättelseprocess startade, och de som drabbats av vanvården, krävde ersättning.

I slutet av september 2011 kom beskedet: Ersättning ska betalas ut. Dessutom bjöd man in de kända! som drabbats, till en ceremoni är dagens regering bad om ursäkt för något som de egentligen inte har någon skuld i, utan snarare deras föregångare; att barn- och/eller fosterhem inte blev den trygghet som hade önskats.

Vanvården kom fram i ljuset - till slut. Pengarna ska betalas ut - till slut. Regeringen bad några av de drabbade om ursäkt - till slut. Så: Snipp, snapp, slut, nu var sagan slut. Eller..? Absolut inte! Detta var, och är, först och främst inte någon saga, utan en högst verklighetsbaserad berättelse, så naturligtvis finns det en försättning! Eller, kanske snarare en början till något nytt, något mer.

Vad händer med - och för - de barn och ungdomar som EFTER 1980 av olika anledningar tvingats bo i fosterhem under kortare eller längre perioder och där missförhållanden har rått och råder? För ingen kan väl tro att den psykiska och/eller fysiska misshandeln plötsligt upphörde, att inga barn trakasseras, att de inte misshandlas och att inte inslag av sexuell natur förekommer? Det gör det. Ingen kan väl tro att det inte finns barn idag som är rädda för att komma till den plats som de ska kalla "hemma", men inte kan göra det, då ett riktigt "hem" är så långt ifrån verkligheten som de tvingas leva i. Idag. Och imorgon. Nästa vecka. Och kanske även nästa år.

Faktiskt på dagen tre år och fyra månader efter de första notiserna om vanvård, publicerar SVT:s text-tv den 17 maj i år en notis om att regeringen vill satsa på så kallade brukarundersökningar för de barn och unga som finns i samhällets vård idag. Det är Socialstyrelsen och Barnombudsmannen som får i uppdrag att se över hur man bättre kan lyssna på de barn som bor i familjehem idag, och tanken är att barnen ska berätta hur deras situation kring boendet ser ut. Undersökningen beräknas kosta 11,5 miljoner, och ska vara klar den första december 2015.

Summan 11,5 miljoner, tänker jag. Det är bra mycket pengar för oss vanliga dödliga. Men att lägga det på en troligen till största delen administrativ undersökning? Jag menar;

* VEM eller VILKA tror sig ska få det förtroendet av barnen och ungdomarna, att de drabbade faktiskt berättar hur sanningen har sett, eller ser, ut? Och hur ska undersökningen gå till? Jag hoppas att någon i alla fall tänkt till så pass mycket att undersökningen genomförs utan vårdnadshavarens medverkan, för sällan eller aldrig berättar barn eller ungdomar den verkliga sanningen när den med "makt" är i närheten och kan komma med något "straff" sedan. Man håller skenet uppe och säger att allt är bra. Fast man fasar för att bli ensam med fosterföräldern sedan.

* VAD händer sedan, när utredningen är gjord? Jag hoppas att man inte tänkt stanna därvid och nöja sig med det. "Jaha, hoppsan. Det här såg ju inte bra ut..." och sedan lägga det i ett fack med texten: "Aktuellt, men inte akut."

* HUR ska man hjälpa de barn och ungdomar som finns i systemet idag? Och NÄR? Och VAD ska man göra för att förhindra att det sker igen, med någon annan, någon annanstans?

Just idag går flera barn i vårt samhälle kanske i just din närhet? till ett hus eller en lägenhet som de inte kan kalla "hemma". "Hemma" förekommer nämligen aldrig varken något psykiskt eller fysiskt våld. "Hemma" finns trygghet, och vissheten om att man blir älskad för den man är.

Det här problemet är inte bara aktuellt - det är akut!

Av Maria Sågå 29 maj 2013 06:00