Palmeutredningen sjunger på sista versen

Det bär mig lite emot att skriva något om Palmemordet. Det är ganska lätt hänt att man blir placerad i ett fack tillsammans med galna konspirationsteoretiker, men samtidigt är det en så viktig händelse att den inte får arkivläggas riktigt än och förpassas till historien. Mordet verkar dock dela det svenska folket i två läger; de som bestämt sig för att mordet är uppklarat och de som anser det vara olöst.

En stor del av den svenska folksjälen verkar ha bestämt sig för att tro på att Christer Pettersson verkligen var mördaren. Kanske för att det är bekvämt att få något slags svar, och för att man slipper tvivla så mycket på det svenska rättssystemet. Av den anledningen blir det svårt att skriva något om Palmemordet utan att först nämna något om Christer Pettersson, trots att jag helst skulle slippa.

Man kan säga mycket om Pettersson-teorin, men det räcker egentligen med att peka på några få punkter som borde ha punkterat Pettersson-misstankarna för länge sedan. Men det är saker som kanske inte är så kända. Först och främst så är han faktiskt den enda person som faktiskt blivit friad för brottet. Han friades redan i hovrätten, vilket bara det är ganska talande. Hade det funnits några oklarheter eller indicier som pekade på att han kunde vara en statsministermördare så hade man garanterat fått igenom ett överklagande till högsta domstolen. Eller kunnat få till en resning i efterhand. Det skedde dock aldrig. Den fällande domen i den lägsta instansen, tingsrätten, är dessutom en anmärkningsvärt svag dom. Där kördes domaren över av de tre politiskt tillsatta nämndemännen. Domaren som däremot har juridisk utbildning och stor erfarenhet av rättegångar friade alltså Pettersson. Hade rättegången ägt rum i ett annat land som inte har samma sorts nämndemannasystem som vi har i Sverige så hade Pettersson kunnat bli friad redan i tingsrätten.

De som stödjer Pettersson-teorin pekar ofta på att Lisbet Palme faktiskt såg och pekade ut mördaren. Vad kan vara ett tydligare och pålitligare vittne än det? Tyvärr har det sällan diskuterats så mycket kring Lisbet Palmes vittnesmål. Hon var förvisso säker på att det var Christer Pettersson som mördade hennes man. Men det finns flera besvärande omständigheter som man inte ska lasta Lisbet för, men som man kanske ligger den dåvarande svenska polisen till last. För det första så finns det ett område inom kriminologin och psykologin som kallas vittnespsykologi, som beskriver att minnesbilder kan konstrueras i hjärnan på efterhand och att minnesbilder inte är helt pålitliga. Det var därför ett ganska allvarligt misstag av polisen att på förhand informera Lisbet om att den misstänkte var missbrukare och ställa honom bland ett gäng vältränade friska herrar. Ännu mer besvärande är det att de vittnen som var först vid mordplatsen beskrev Lisbet som hysterisk och svårt chockad, pratade osammanhängande och försökte bland annat stoppa de som försökte ge Olof första hjälpen.

Vad som också är mindre känt är att det var ganska många vittnen som såg gärningsmannen, men nästan ingen kan beskriva ansiktet. Några har sagt att han hade en hatt eller keps som skymde ansiktet, andra har bara sett honom bakifrån när han flydde. Det finns dock en väldigt stor samstämmighet om mördarens klädsel, att han skulle burit en mörk rock eller knälång jacka. Lisbets vittnessignalement skiljer sig radikalt här, då hon beskriver en man med en betydligt kortare jacka och ger andra detaljer som stämmer väl in på ett av huvudvittnena som råkar dela mitt efternamn för övrigt, men vi är inte släkt ens på avlägset håll. Detta huvudvittne var också den som tog upp jakten på gärningsmannen. Lisbet har med största sannolikhet därför sett detta vittne springa från mordplatsen och trott det varit mördaren.

Att man trots dessa besvärliga omständigheter ändå väljer att bedöma Lisbet Palmes vittnesmål som så troligt att man väljer att gå vidare med det till domstol och att det till och med blir en fällande dom i lägsta instansen är ganska anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt är det att Palmeutredarna själva aldrig verkade släppa det spåret helt utan verkade snarare låst fast sig vid det. Att många ledande personer har låst fast sig vid Pettersson-spåret har förmodligen påverkat många personer att inte fundera över andra möjliga gärningsmän.

Tjugoåtta år efter mordet ägde rum så verkar frågan dock ha fått lite nytt liv. Kanske är det för att tiden börjar rinna ut. Vittnen och personer som var med på den tiden börjar bli till åren, en del har redan gått bort och för varje år som går kommer vittnen och folk som har kännedom om gärningsmannen bli allt färre. Kanske är det därför som en rad auktoriteter höjt sina röster en aning och börjat lyfta på locket. Främst är det Leif GW som tagit upp frågan både genom att skriva böcker, som nyligen sändes som en tv-serie, och att prata om det i media. Justitierådet Göran Lambertz blev förra året kritiserad för att ha börjat engagera sig i Palmemordet. Inga-Britt Ahlenius , tidigare chef för riksrevisionsverket skrev i början av året en debattartikel i DN om sina teorier mordet. Bara häromveckan skrev den prisbelönta författaren och journalisten Lena Andersson en krönika i DN om just Palmemordet. För ett par år sen undertecknade 12 personer en debattartikel i Aftonbladet som handlade om att man måste ta nya krafter i Palme-utredningen. Det var både politiker, författare, journalister, personer inom rättsväsende och polis som jobbat med Palmeutredningen.

Det som är intressant är att de flesta av de här personerna är inne på ungefär samma spår. Att gärningsmannen fanns bland polisen eller säkerhetspolisen, kanske både och. Det är också det spåret som granskningskommissionen 1999 kritiserade Palmeutredarna för att inte ha utrett. Trots den tunga kritiken så har man inte gjort några ansträngningar efter det för att utreda det spåret. Kanske var det för obekvämt att börja rota i sin egen yrkeskår bland tidigare kollegor och bekanta.

Men har den här nya vågen av röster och kritik lett fram till någon förändring? Jo, något har faktiskt hänt, kanske inte alls på grund av påtryckningarna, men Palmegruppen har fått en ny spaningsledare, som heter Dag Andersson och som tidigare jobbat med utredningar om Peter Mangs och Anders Eklund. Det är inga dåliga meriter och inger ett visst hopp. Sen han fick befattningen har han öppnat en tipstelefon och fått in mängder av nya tips och vittnen och dessutom fått in en revolver som var av samma typ som användes vid Palmemordet, som just nu väntar på att provskjutas och analyseras.

Det som tyvärr grusar förhoppningarna är att Palmegruppen fortfarande är hopplöst liten. En stor del av deras tid går åt att hantera arkivet och lämna ut handlingar till allmänheten. Det är Sveriges största utredning någonsin och man har sagt att det skulle ta en person cirka 13 år att läsa igenom allt material. Så Dag Andersson har helt rätt när han säger att det är mycket att sätta sig in i. Palmeutredningen har kritiserats för att kosta mycket pengar och man har ifrågasatt nyttan. När det gäller vilken annan myndighetsutövning som helst som inte ger förväntat resultat så brukar man efter ett tag fatta beslut om att antingen lägga ner utövningen, eller tillskjuta mer resurser och kanske göra någon omorganisation. Palmeutredningen har dock tillåtits gå på sparlåga år efter år, utan att ha någon realistisk möjlighet att göra en gedigen utredning för att undersöka alla tänkbara spår. Den konspiratoriske tänker att det kanske är just det som är meningen. Att mordet inte är tänkt att uppklaras.

Om inte den nya spaningsledaren på något mirakulöst sätt lyckas lösa mordet med så begränsade resurser och begränsad tid eftersom vittnen och inblandade personer börjar närmar sig livets slut så återstår två alternativ. Antingen beslutar man om att förstärka Palmegruppen minst tiofaldigt och låta dem jobba ingående med att vända på varenda sten under de här sista åren som det fortfarande finns en chans att klara upp mordet, eller så får vi sätta hoppet till de inofficiella utredningar som pågår och fatta våra egna beslut. Jag syftar främst på de privatspanare som fortfarande håller på, och som trots vissa galna teorier och tokerier ändå har sammanställt gedigna beskrivningar om hur mordet gick till, grundliga beskrivningar om alla vittnen och alla personer som på något sätt var inblandade. Det är knappast sannolikt att någon av privatspanarna ska kunna gå till domstol och få till en rättegång. En av de mer framstående privatspanarna har försökt på olika sätt, och försökte sig även på en genväg genom att skriva en bok om den han tror är gärningsman och sedan anmäla sig själv för förtal, för att frågan skulle utredas, men utan framgång.

Förra året kom en ny Hasselfilm som handlar just om privatspanarna, där ovan nämnda privatspanare har en av rollerna. Filmen har både sågats och hyllats. Den kan verka ganska obegriplig och meningslös om man inte är intresserad av Palmeutredningen. En del av de som hyllat den tycker att det är en utmärkt skildring av en pensionerad polis. Själv tror jag filmen är ett käftsmäll till inlägg i frågan om Palmeutredningen. Manusförfattaren har inte ens lanserat någon egen teori utan konstaterar snarare med filmen att vi fortfarande inte har en jävla aning om vem som mördade vår statsminister, och att de enda som verkar bry sig är en grupp äldre kufiska herrar som vigt sina liv åt frågan, men som aldrig kommer i mål.

Vi måste bestämma oss för om vi accepterar att det ska gå att komma undan med att mörda en statsminister bara för att man inte tycker om dennes åsikter, eller om vi till varje pris ska göra vad vi kan för att ta reda på vem som gjorde det och se till att det aldrig händer igen.

Jag vet inte hur andra länder agerat i en liknande händelse, men jag tvivlar på att de låtit nån pytteliten utredargrupp jobba på sparlåga år efter år. Ska man utreda ett statsministermord ska det väl ändå göras ordentligt?

Av Tobias Jeppsson 14 maj 2013 06:00