Allan - en dag med en krabat

Farmor och farfar knackar på vid 12-tiden. Det hänger en textad lapp över ringledningsknappen. Respekteras. Här bor Allan, 13 månader. Man ska inte väcka en känslig liten herre i hans middagsslummer och speciellt inte med en skärande ringsignal. Då blir han förbannad och det är inget fel med det när man blir störd och alla fruktar skrik- och skränfunktionen på de flesta småbarn.

Nu är den unge mannen dock vaken men inte påklädd efter morgonbadet. Han öppnar själv ytterdörren endast iklädd napp. Han konverserar glatt sin farmor och farfar i mungipan, bredvid nappen. Och med ett briljant uttal. Vi förstår som vanligt inte vad han säger, men håller med, nickar jakande åt hans försök till verbal kommunikation. Han är alldeles förtjusande i sin adamsdräkt, det nyaste barnbarnet Allan, just fyllda 13 månader. Hans nybadade, alldeles nyss utväxta frisyr med små lockar i nacken doftar härligt. Småttingar luktar ofta godare upptill än i blöjbyxregionerna.

Han har just lärt sig att springa på små feta fossingar och det går fortare för varje dag. Farmor gillar han att imponera på så han tassar iväg med en väldig fart för att hämta sina Teletubbiesdockor som farmor gärna får låna. Särskilt den röda eftersom han gärna behåller den gröna högst älskade för sig själv. Farfar har troligen inte gjort sig förtjänt av att låna en Teletubbie men det är sådana smällar man lär sig ta.

Han har nu fått på sig sina arbetskläder, jeans med hängslen och en liten tröja. Det är nu efter en stadig lunch på en stor tallrik bäbisgröt dags att ta itu med sitt arbete. Han går noga igenom grytskåpet där allt vasst och farligt av säkerhetsskäl är bortplockat. Kastar grytor och lock bakom sig på köksgolvet med många decibel som effekt. Han fortsätter till "sin" besticklåda där alla vassa saker numera är gömda högt upp i skåpet. Han får plötsligt tag i storasysters mobiltelefon med sina hydrauliskt utfällbara bäbisarmar och krossar denna med omsorg mot köksgolvet. De telefonfragment som återstår planterar han kärleksfullt i den stora blomkrukan i kökshörnet under belåtna små stånkande kommentarer. Blomjorden rasar över kanten och alla vuxna i närheten skyndar till med sopborste och skyffel.

Denne lille man är stor och stark för sin ålder, säger de på Barnavårdscentralen. Och det har vi märkt för längesedan, vi anhöriga. Det Allan vill, det genomför han. Den som försöker hindra trettonkiloskillen får höra protester som kan skrämma vem som helst. Allans förmåga att krossa telefoner och övrig AV-utrustning är känd och fruktad i släkt- och vänkretsen. Hos farfar skruvar han gärna upp stereons ljudknapp på max, sekundsnabbt när han springer förbi. Vilket betyder tordön, dunder och brak ur högtalarna när farfar efter Allans omtumlande besök vill koppla av och hämta nya krafter i ett lågmält och rogivande musikstycke.

Barn är härliga krabater. Men inget slår barnbarn. Dem kan man lämna igen när man inte orkar längre.

Av Lennart Lundwall 21 apr 2013 06:00