De stora partiernas orimliga jobbpolitik

Det är lite mer än ett år till valet och partiledarna för de stora partierna börjar vässa sina argument för vilken politik som ger mest jobb. Problemet är bara att man återupprepar nästan exakt samma politik som man kört på med i decennier och som uppenbarligen inte skapat så många nya jobb.

Vänster- och högerblockets syn på jobbpolitik skiljer sig något åt, men båda faller i samma orimlighetsfälla. Låt oss börja med att titta närmare på högerblockets jobbpolitik.

Högern har alltid vurmat för att det ska "löna sig att arbeta", ett lite finare uttryck för att sänka bidragen för de som har det sämst ställt och tack vare det finansiera skattesänkningar så att de som redan har jobb och livet ordnat för sig ska få det ännu lite bättre.

Högern brukar också lägga problemen med arbetslösheten på de arbetslösa själva. Den borgerliga politiken går ut på att skapa incitament eller piskor för att folk ska bli bättre på att söka jobb. Tillsättandet av jobbcoacher bekräftar bara synen på de arbetslösa som lata och odugliga som behöver pushas och motiveras till jobb.

Låt oss stanna upp lite här, innan vi börjar se närmare på vänsterblockets jobbpolitik. Om det nu var så att det stora problemet med arbetslösheten berodde på att folk är lata och slöa och inte är intresserade av att arbeta, då borde vi rimligtvis ha mångdubbelt fler lediga jobb än det finns arbetssökande. Men situationen är ju den rakt motsatta, och har varit så i många decennier. Mängden lediga jobb har alltid varit en bråkdel av mängden arbetslösa. Att tillsätta jobbcoacher, skapa så kallade ekonomiska incitament gör absolut ingen som helst skillnad, så länge mängden jobb är mycket färre än mängden arbetslösa.

Förvisso skulle det kunna vara ett problem om inte någon av de arbetslösa sökte de lediga jobb som fanns. Men är det någon som hört talats om att företag gått i konkurs för att de inte fått tag i arbetssökande, eller att myndigheter fått skära ner på personal för att de inte får några sökande? Nej, det problemet är obefintligt och det är därför fullständigt orimligt att tro att jobbcoacher eller ekonomiska incitament kommer att minska arbetslösheten. De lediga jobb som finns är det ibland flera hundra och ibland flera tusen sökande på, och tillsätts relativt snabbt.

En annan strategi för att skapa fler jobb, som även vissa av de rödgröna partierna börjat anamma är att skapa incitament för företagande. T ex sänker man vissa skatter för att företag ska kunna ha råd att anställa fler, och man försöker ibland förenkla regler för att göra det lättare att starta nya företag. Otvivelaktigt kan sådana incitament skapa fler jobb, men det är en svår balansgång att gå. För om du sänker skatter som gör det lättare för företag att anställa fler, så måste man finansiera det på något sätt, t ex genom att sänka bidrag eller höja andra skatter. Och när man gör det så riskerar man att försvaga köpkraften hos stora grupper av befolkningen, vilket drabbar alla företag negativt. Hade vi kunnat utrota arbetslösheten genom att ta bort alla skatter för företagande, så hade förmodligen något land redan haft noll procents arbetslöshet vid det här laget. Tyvärr ser vi att i de länder som har gynnsamma skatter och regler för företag så finns ändå en relativt hög arbetslöshet och stora sociala problem.

Ser vi på vänsterpartiets och sossarnas jobbpolitik så har de traditionellt stått på arbetstagarnas sida och deras jobbpolitik har till stor del bestått av att skapa tryggare anställningar, och göra det svårare för företag att säga upp folk. Att vi har fått en stor mängd rättigheter i arbetslivet tror jag egentligen ingen tycker är särskilt negativt. Men det är inte rimligt att enbart se saker ur arbetstagarnas perspektiv. Facken kämpar ofta emot när någon större industri vill säga upp en stor mängd människor. Och givetvis är det väldigt viktigt för de anställda att få en trygg inkomst och behålla jobbet. Men företagen måste anpassa sig till omvärldens konkurrens, och även om de kanske har råd att ha kvar alla anställda närmsta åren, så kanske det å andra sidan leder till att man inte klarar konkurrensen från andra industrier eller andra länder. Företag är inte enbart giriga och egoistiska när de säger upp folk, de kan vara så illa tvungna många gånger.

Vänsterblocket är kanske de som oftast talar om vikten att vidareutbilda sig för att öka chanserna att få jobb. Men det förutsätter ju samtidigt att det finns lediga jobb att söka. Förvisso kan det vara så att de fåtal företag/myndigheter som faktiskt har svårt att hitta kompetent folk, skulle kunna gynnas av att fler var högutbildade. Men ett vanligare "problem" idag är att många är betydligt mer utbildade än vad som egentligen krävs för att klara av sitt jobb. Att studera i många år är dyrt för individen och dyrt för samhället. Mer utbildning är därför inte en helt självklar eller ens en rimlig väg att gå.

Låt oss höja blicken en stund och se på vårt samhälle ovanifrån. Vad ser vi då? Vad är det som saknas i vårt samhälle egentligen? Lider vi brist på något? Den oundvikliga frågan som måste ställas är: behöver vi verkligen fler jobb? Missförstå mig inte nu. Ingen vill förbjuda företagande eller att entreprenörer som har nya idéer ska ha chansen att få förverkliga sina idéer. Men företag föds och går i konkurs varje år. Många tusentals skapas och tusentals går i konkurs eller avvecklas. Marknaden tycks vara mättad för längesen. Vi lider inte akut behov av något, och att skapa någon ny produkt som folk känner att de måste ha, är väldigt svårt i dagens samhälle.

Trots att vi haft en ganska hög arbestlöshet de senaste decennierna så har utvecklingen inom alla områden gått snabbt framåt. Möjligtvis skulle utvecklingen kunna gå ännu lite snabbare om vi lyckades få full sysselsättning, men full sysselsättning skulle lika gärna kunna leda till att en rad företag vi egentligen inte behöver skapas istället. Fler snabbmatskedjor, fler resurskrävande och naturförstörande industrier, fler klädföretag så att vi får två miljoner klädesplagg att välja mellan istället för en miljon.

Det råder någon slags koncensus bland nästan alla partier att ju mer jobb, och mer företag, desto bättre samhälle får vi. Det är hög tid att börja fråga sig om det är en oemotsäglig sanning?

Det finns dock en fullt rimlig och framgångsrik strategi för att skapa ett utvecklat samhälle och en befolkning som mår bra har varit att dela på de arbeten som finns och sänka arbetstiden. I samma takt som vi sänkt arbetstiden har livslängd, hälsa och välstånd förbättrats.

Innan arbetsrörelserna drog igång i vårt land så hade vi 72 timmars arbetsvecka och jobbade 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Sedan gick vi ner till bara tio timmars arbetsdag och fyra timmar på lördagen, sedan kom åttatimmarsdagen som till en början var sex dagar i veckan, men 1971 fick vi till sist även ledigt på lördagarna. Men sen dess har vi haft 40-timmarsveckan.

Man kan tycka att det är lite märkligt att de klassiska arbetarpartierna har slutat kämpa för att korta arbetsveckan ytterligare, och därmed dela på de jobb som finns så att färre behöver vara arbetslösa. Och att man istället har diffusa och orimliga teorier om att t ex mer utbildning automatiskt ger fler jobb. Behöver vi ens fler jobb, som sagt?

Så länge vi har ett överflöd av arbetskraft är det fullt rimligt att korta arbetstiden och dela på de jobb som finns. Det har varit ett framgångsrecept tidigare i historien och i alla samhällen. Vad är det som säger att 40-timmarsveckan är det optimala i vår tid och i vårt samhälle som vi lever i idag? Och varför fortsätter de stora partierna att återupprepa sin gamla jobbpolitik år efter år, när arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå år efter år, och endast marginellt varierar.

Låt oss dela på jobben nu, så får vi förmodligen ett rikare liv, färre arbetslösa och ett ökat välstånd.

Av Tobias Jeppsson 08 apr 2013 06:00