Självacceptans börjar på insidan

På ett fik norr om stan en tisdagseftermiddag stirrade min nyfunna vän ned på maten och sa:


"Riktiga kvinnor har kurvor. Hört det någon gång? Jag kan inte gå upp i vikt. Få former. Jag försökte en gång. Åt hamburgare en hel månad. Funkade inte. Det värsta är väl att jag gillar min kropp. Men på något sätt är den alltid fel."


På de två minuterna hon hunnit yttra sig reste jag tillbaka i tiden. Hade hon sagt dessa ord till mig för några år sedan hade jag gråtit av att äntligen känna samhörighet i min ångest.

Jag är smal. Naturligt normalbyggd. Skolsköterskornas favorit. Helt normal, väl proportionerlig. Och jag tycker inte illa om min kropp.

Men jag gjorde. Som jag gjorde. Jag har haft komplex som fått mig att sluta äta. Hatat mig själv och tvingat fingrarna ner i halsen för att min kropp kändes så vidrig. Jag har mått illa av att titta mig själv i spegeln. Att andra suttit och förklarat att mina komplex varit "fel" har inte hjälpt. Självacceptans börjar på insidan.

Vi lever i en värld där size zero-idealen ekar i varannan tonåring. Speciellt de som är mer eller mindre kraftiga. Modeller visar att det är deras kroppar som står på kartan. Lyckan är att du ser bra ut. Se bättre ut, banta mer, köp dyrare prylar. Konsumtionssamhället, status i vad du har och hur det ser ut istället för vem du är.

Modebloggare som Sofi Fahrman skriver böcker om hur du får den plattaste magen på festen och skådespelare som Jennifer Lawrence förklarar att man inte är en riktig kvinna om man inte har kurvor.

Det spelade ingen roll för mig eller min vän att vi hade smala lemmar. Självhatet börjar inifrån. "Du har blivit för smal, ät en macka", menar röster som vill bestämma för människor hur de ska se ut. Det spelar ingen roll om du inte menar något illa.

Ångesten jag tampats med har inte berott på varken min kropp eller min vikt, har jag upptäckt genom att våga prata om den på senare år. Den handlar inte om att endast överviktiga människor känner ångest för sin kropp eftersom det inte heller är sant. Den handlar om att ideal som att vara smal men kurvig fångar oss för att det ena "inte utesluter det andra" men ändå är omöjligt.

Ideal måste krossas. Ideal måste diskuteras. "Idealet" måste bli att alla kroppar accepteras, hyllas och icke döms. Att ångesten jag känt inte är olik din, oavsett din vikt. Jag är en riktig kvinna utan kurvor. En riktig kvinna behöver inte ha kurvor, smala lemmar, eller slida. Anser du dig vara kvinna så är du det.

En riktig man behöver inte se ut som David Beckham eller diverse muskelberg. Han behöver inte heller vara stark eller "maskulin". Han behöver inte ens ha en snopp. Han behöver bara anse sig som man.

Du kan inte äta, träna eller svälta dig till din drömkropp så länge du inte har accepterat dig själv på insidan. Det enda sättet för dig att få din drömkropp är att lära dig att tycka om den.

Av Angela Larsson 06 apr 2013 06:00