Vi behöver inte fler sparkar nedåt

I veckan har jag följt med i samhällsdebatten och lagt budskapen hos de mest uppmärksammade artiklarna på minnet, för att förstå vad som idag synliggörs i mediernas mest lästa texter.

Jasenko Selimovic, en av våra makthavare, han som jobbar som högerhand till ministern vars arbete är till för att krossa rasism, vidga vyer och stärka acceptans, skriver mellan raderna att rasism finns inte. Om du tar illa upp av rasismen så är det på grund av dig. Rasistiska samhällsstrukturer finns inte trots att du ser dem tydligt via DO eller SCB.

Bengt Ohlsson, krönikor för DN, en av Sveriges största tidningar skriver mellan raderna att vi ska sluta tjata om utsatta grupper, sluta se förtryck, det finns inte, han tycker att alla kan kavla upp ärmarna och sluta vara så lättkränkta, bara.

Jag brukar skriva om maktstrukturer. Hur det finns en hierarki många inte låtsas om. Det finns fler "Johan" än vad det finns kvinnor i maktposition. Kvinnor tjänar mindre, kvinnor diskrimineras i samhället och behandlas sämre. Rasism frodas och gynnas i ett samhälle där man helst ska blunda för den och acceptera den. Jag skriver om diskriminering som sker varje dag, om vardagsrasismen som en verklighetens följetong för alla oss som ser annorlunda ut - som avviker från den vita normen.

Enligt ovanstående herrar är jag svag för att jag vill kommentera och attackera. Mitt motstånd räknas inte som att kavla upp ärmarna som Bengt Ohlsson. Han vill som så många andra i toppen av hierarkin att människor som jag ska hålla käft.

Om Rosa Parks inte hade vägrat flytta sig på bussen, hade vårt samhälle varit lika öppet då?

Om den feministiska rörelsen inte hade kämpat för kvinnors rätt att rösta, hade kvinnor haft lika många rättigheter som nu?

Hade hatet mot homosexuella minskat om inte kampen för deras rättigheter utkämpats?

Skulle vi ha diskuterat vardagsrasism för ett litet tag sedan om det inte vore för Jonas Hassen Khemiris text "Bästa Beatrice"?

Homosexuella, kvinnor och människor med en annan hudfärg än den vita, har inte vunnit rättigheter och respekt gratis. De har fått ta emot många törnar, bland annat från människor på toppen av makthierarkin som har förklarat att deras utsatthet inte bör ses eller tas på allvar.

Att se ner på någon som vågar belysa samhällsstrukturer, är att själv vara dessa strukturer. När makthavare och krönikörer får medialt utrymme för att förminska upplevelserna hos de människor som kämpar för sina rättigheter, går det en rysning längs min och säkert många andras ryggrad.

Vi behöver inte fler sparkar nedåt. Det räcker nu.

Anställ mig istället, DN.



Referenser:

"Jonas, min vän"
Bengt Ohlsson: Pröva med att knipa käft
"Bästa Beatrice Ask"

Av Angela Larsson 30 mar 2013 06:00