Finrum, kök och dass

När jag funderar över det offentliga samtalet i Sverige ser jag framför mig en liten lägenhet med kök och badrum.

Eller för all del de tre biograferna som fanns i Tranås på 60-talet.

På Royal gick de fina filmerna som hela familjen kunde gå på, "Sound of Music" och liknande. På Röda kvarn gavs mer äventyrliga projekt som "Moment 22" men även - kom ihåg att vi talar sextiotal nu - dansk gladporr. På Centrum visades de riktiga skitfilmerna, B- och C-ligan. Skräck, naket, skräck plus naket Frankenstein meets Werewolf meets the bikini girls.

Det offentliga samtalet i Sverige förs på tre liknande nivåer, som också kan ses som intellektuella klasser med varierande status: över-, medel- och underklass.

Finrummet representerar de stora etablerade kanalerna och tidningarna numera med versioner på nätet. Där framförs de rumsrena åsikterna och de officiella ståndpunkterna; ingen sätter morgonkaffet i halsen.

Dasset, det är Flashback. Det som sägs där får absolut inte sägas i finrummet, möjligen med hänvisningen att det har "avlyssnats på dass". De lagar, etikettsregler, uppfattningar om rätt och fel, tillåtet och tabu som gäller i finrummet ignoreras eller utmanas på Flashback.

För den skull ska man inte tro att Flashback bara är ett forum för skitprat och loskor. Flera av skribenterna är synnerligen pålästa och kultiverade. Och, viktigt i sammanhanget, anonyma. Men deras avvikande lågstatusåsikter passar inte in i den "fina" världens tillrättalagda tankevärld. Flashback är som en prutt i salongen.

Men köket då? På fester är köket ofta det mest attraktiva rummet. Finrummet är för stelt, för formellt, där tappar vi målföret och känner oss lätt malplacerade. Vid köksbordet däremot slappnar vi av och kan vara oss själva.

Inte till hundra procent, förstås. I köket finns kanske inte mikrofoner men väl främmande, nyfikna öron. Nej, hjärtat kan inte öppnas fullständigt ens i köket; det får vi göra på toaletten. Och kanske vågar vi inte tala till människor ens där, utan bara till väggen, i klotterform. Se Bengt Dagrins fascinerande klotterantologier.

Vad kan representera köksnivån i debatten? Kanske Sourze, där detta skrivs. Här finns också många pålästa skribenter. De är dock inte anonyma, så HELT ocensurerade åsikter och tankar får man ändå inte vänta sig möjligen i kommentarerna.

I Sverige sägs många fina, pampiga och indignerade ord om "länder med censur". Man syftar naturligtvis inte på sig själv. Men om Sverige vore ett land utan censur skulle Flashback med mera inte behövas. Två nivåer skulle räcka: formell-informell, finrum och kök. Inga ståndpunkter skulle betraktas som avföring. Detta skulle förstås testa Sveriges självbild som pluralistiskt samhälle. "Visst, gilla olika. Men inte SÅ olika!"

Och jag skulle kunna publicera texter som denna i en "vanlig" tidning, vilket jag inte får. Det jag säger luktar inte prutt men i alla fall för mycket ungersk salami. Inte ens Newsmill - en halvtrappa mellan finrum och kök; man undertecknar med sitt namn men får inget gage - vill ha mina texter.

Trots vad vissa vill hävda är det inte bara skummisar som har något att dölja, eller folk som riskerar livet genom att skriva under eget namn, som väljer att vara anonyma. Saken handlar om censur. Skribenten uttalar sina tankar men förtiger censurerar sitt namn.

Någon menar att denna censur är helt frivillig. Folk SKULLE kunna skriva under med sitt namn, men väljer att inte göra det.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Visst finns det i Sverige en helt onödig självcensur -- som när vi inte vågar säga ifrån om någon står i vägen för oss på Konsum, utan bara blänger och grimaserar -- men redan en kort erfarenhet av debatten visar att formulerandet av "fel" åsikter resulterar i utfrysning, påhopp, intellektuell lynchning vad jag kallar det massmediala gatloppet och kanske också fysiskt trakasseri.

Sverige är ett land med censur, men av den subtila sorten. Den får inte vara öppen och aggressiv, nej, det luktar för mycket Storebror om sådant. Här i landet är det istället mystanten Storemor som styr och ställer och censurerar. Med kaffe och dopp, med omtanke, ömhet och ditt bästa för ögonen smäller hon dig på fingrarna eller käften om du vågar knysta om sådant som bara får sägas på dass.

Nåja, censuren är i alla fall inte våldsam eller burdus, urskuldar man sig från finrummet. Vi är åtminstone mjuka på handen - när vi slår folk i huvudet med telefonkatalogen.

Vilket får mig att tänka på två citat. A chain of roses is more dangerous than a chain of iron. William Blake Och ett ord från köket: Är det civilisation om kannibalen äter med kniv och gaffel? Stanislaw Lec

Ack ja, vi lever inte så mycket i den idylliska mellanmjölkens som i rosenkedjans land. Och i Tranås finns i dag bara en biograf kvar. Ni har redan gissat vilken.

Royal.

Av Ladislaus Horatius 27 mar 2013 06:00