Våga drömma stort?

"Du måste ta för dig mer och lita mer på dig själv." Det är den röda tråden i mina betygssamtal. Alla lärare säger att de vet att jag kan, och att jag inte borde fokusera på småsaker, utan att jag borde ta för mig mer och lita mer på mig själv, så löser sig resten automatiskt.

Min sånglärare sa att jag måste sluta jämföra mig själv med andra och inse att jag också är bra, och att jag också kan. Hon sa att jag måste sätta mig själv främst någon gång också. Min mentor sa att jag måste lära mig att livet är bra, och att det finns något utanför skolan också. Man ska inte stressa upp sig i onödan.

Jaha. Men tänk om jag inte har något annat val än att stressa upp mig då? Det jag lärt mig förut är att man ska drömma stort, och jag har alltid blivit peppad till allt. Tills jag pratade med min mamma om en utbildning som skulle göra att jag faktiskt kanske kan bli musikalartist, och hon sa: "Du kommer aldrig få jobb." Crash and burn. Okej, så jag ska inte drömma stort?

Då vet jag inte alls. I april fyller jag arton. Jag har ungefär tre månader kvar av mitt andra år på gymnasiet, och sedan har jag ett läsår kvar. Sedan är det mer eller mindre dags att veta vad jag vill med mitt liv. Men det jag vill har jag ingen chans till, så då vet jag istället inte alls.

Inte stressa upp sig? Aldrig i livet att inte minsta lilla del inte är viktig! Ska jag ha en chans att ens bli något så måste jag vara så bra som jag bara kan, och speciellt när jag inte vet vad som är rimligt att drömma om. Och ta för mig? Detta är ju bara en av de många anledningar till att jag INTE tar för mig. Det är sådant som det här som gör att jag är tillbakadragen. För när jag yttrar mig blir jag nedskjuten, och då är det säkrare att stå och sköta ridån än att stå på scen. På så sätt blir alla andra nöjda också.

Jag kan ju inte direkt prata med någon heller. För det är ingen som skulle förstå. Mamma menade ju inget illa egentligen, men nu var det ju det här med självförtroendet. Det bra ignorerar jag för att jag inte tror på det, och det dåliga suger jag i mig som en tvättsvamp. Vad är logiken där? Vad är logiken i att alltid sträva efter något, och aldrig känna sig nöjd med det man faktiskt har eller har uppnått?

Av Malin Hagberg 21 mar 2013 06:00