Jämställdhet - vi har en bit kvar

Det var inte förrän 1974 som kvinnan liksom mannen blev myndig vid 18 års ålder. Innan dess blev hon det vid 21 år. Och det var inte förrän 1921 som en kvinna var myndig vid 21 års ålder oavsett om hon var gift eller ogift. Som gift stod hon innan dess under mannens förmyndigande. Men trots att vi har kommit långt i jämställdhetsdebatten både i Sverige och i andra länder har vi en lång väg kvar att gå.

Fortfarande idag - i Sverige - i Europa runt om i världen blir kvinnor bedömda utifrån sina kroppar och vad dessa kroppshyddor ger männen. Idag får kvinnor 60 000 kronor mindre per år i genomsnitt än en man enligt en undersökning av SVT. Enligt undersökningen kommer det att ta 100 år för kvinnorna att komma ikapp männen i lönestatistiken.

Fortfarande idag finns en våldtäktskultur, som inte är till kvinnans fördel. Där kvinnan är den som får bära skuldfrågan - är den som får stå till svars för vad hon hade på sig- hur hon såg ut, vad hon gjorde och hur mycket klockan var. För skulden bör ju inte enbart ligga hos förövaren? Hur hade det sett ut om en liknande skuldbeläggning gjordes hos ett mordoffer och dess anhöriga - jaha, men mordoffret var ute lite väl sent? Mordoffret hade blodspår på kläderna så mördaren var tvungen att slå till. Denna offer-skuldfråga sitter djupt i samma anda som en mörkhyad person i Sverige kan bli anklagad för ett brott denne inte begått, enbart på grund av personens yttre. På samma sätt skuldbeläggs kvinnan för saker som hon inte står ansvarig för ALLS. En kvinna vill inte bli objektifierad, sexualiserad, förlöjligad. Våldtagen. Däremot kan jag tala utifrån mig själv, och säkert många unga kvinnor idag att det var en period när jag hade lärt mig att tycka om objektifieringen som gjordes. Jag kände mig inte bekväm i den. Men det var så man fick uppmärksamhet av en man. Och en mans uppmärksamhet vill man alltid ha.

Från att ha varit under total underkastelse gentemot mannen på grund av fel kromosomer har nu kvinnan i alla fall fått rättigheten att bestämma över sin egen kropp till stor del, och har tillåtelse att vistas ute i arbetslivet. Idag, 2013 möts kvinnor i Sverige inom media av näthat. Av regelrätta avrättningshot och våldtäktshot på grund av att de är kvinnor. Idag 2013 möts kvinnor på gatan av ordet hora för att hon har fel kläder på sig i beskådarens ögon. Vad är det som inte stämmer när en kromosom gör att du särbehandlas? Stympas. Blir kollad snett på. Blir intalad att du inte har samma möjligheter, men framför allt och kanske viktigast - att du hela livet har intalat dig själv att du inte besitter samma möjligheter, innehar samma potential och intellekt som en man.

Det är i alla fall min verklighet och många andras. En verkligen som jag har blundat för. Inte uppmärksammat, och inte trott att den har varit särskilt betydelsefull. Förrän jag ser hur mitt sociala arv påverkar både mig själv och många kvinnor i min närhet dagligen. Antingen genom att förminska sig själv. Eller genom att hävda sig själv på olika sätt. Alltid vara lite bättre och lite starkare än den där mannen som tog sig förbi samma hinder utan vidare ansträngning. Jag har inte velat se. När jag var liten fick jag till exempel höra att pojkar var bra på matte och flickor på språk. Jag dolde min sida som hade kunnat blomstra inom matematiken. Jag minns när jag var liten att jag var obekväm i situationer med pojkar. Pojkar som tog sig in i omklädningsrummet. Pojkar som tog sig friheter att busa runt. Lite sådär som pojkar gör. Inget märkvärdigt i sig. Jag vet hur jag under många samtal med män i samma rum, tänkt att jag inte har något att säga som är lika smart eftersom männen sätter agendan. Jag läste någonstans - jag tror att det var under min genuskurs på universitetet - att på grund av maktordningen i samhället så vänder personer sig alltid till en man för slutordet, eftersom en kvinnas ord inte tas som sista ord. Detta görs konsekvent och omedvetet.

Jag är halvfransk och därav kanske det faller sig naturligt att jag har fått se genusperspektivet, eller om man vill säga könsmakt- och jämlikhetsperspektivet, från två olika länder. Två länder i Europa som ligger väldigt nära varandra trots skillnader. Detta har gjort mig rädd från båda håll. Både från Sveriges och Frankrikes. Det finns en grövre öppenhet i att kränka kvinnor som något självklart här, enligt min erfarenhet. Men samtidigt så ska du inte göra skillnad för att du är kvinna. Vi har kommit långt i genus- och jämställdhetsfrågan när det gäller den öppna debatten satt av media och etablissemanget i Sverige. När det sedan handlar om jämlikhet i det tysta i det vardagliga kanske inte samma jämlikhet råder. Däremot har vi lärt oss att inte behandla kvinnan annorlunda i egenskap av att vara kvinna. Och då pratar jag om "gentlemannamässighet", som att behandla kvinnan extra vördnadsfullt eller hålla upp dörrar.

Kvinnans rättigheter har kommit långt i Sverige. Men inte hela vägen. Kvinnans rättigheter i Frankrike hoppas jag är på väg framåt. Något som har slagit mig senaste åren när jag har återvänt till Frankrike och så sent som förra veckan, är att jag i min upplysta medvetenhet har blivit besviken på mycket i Frankrike. Där jag BLIR särbehandlad för att jag är kvinna. Måhända på ett för de intet ont anade männen positivt sätt. Men inte enligt mig. Det klingar fel att bli särbehandlad för att jag är kvinna. Av en man. Där särbehandlas du och ska behandlas lite upphöjt som kvinna, vilket blir helt fel. Det är mannen sätter prägeln för denna särbehandling. Det råder även en större sexism i att objektifiera kvinnor inom näringslivet än vad som idag tillåts i Sverige. Jag var ute på middag med några nya bekantskaper i Paris. Det som slog mig, vilket kan ha berott på en företeelse för kvällen eller beroende på personligheter, var hur männen vid bordet hördes. Pratade i mun på varandra och tog plats. Medan de två kvinnorna förutom jag satt ganska tysta och mest pratade med varandra i ett hörn. Jag undrar fortfarande om det hade sin grund i en djupare problematik än att det bara var en bunt med skilda personligheter se skillnad mellan männen och kvinnorna eller val av kväll. Men både Frankrike, Sverige och resten av världen behöver göra plats för ett samhälle utan någon sexistisk särbehandling.

Det blev fel någonstans och kvinnan blev placerad i det svagare facket. Facket där man inte får ge uttryck för samma begär, där man ska tacka och ta emot, vara införstådd med att man kommer att få mindre lön. Du har som kvinna inte samma rättigheter, du får bli utnyttjad för dina kroppsliga behag, och på allt detta så är det ingen som strider för dig. Inte längre, inte i samma grad. Om man som kvinna uttrycker sitt missnöje över denna ofördelaktiga behandling, ja då blir man kallad allt möjligt. Man är feminist - vilket idag klingar fult i mångas öron. Som feminist skulle man tydligen inte heller vilja att det manliga könet ska ha samma rättigheter som kvinnan, vilket skulle försätta det manliga könet i en hotad ställning? En feltolkning eller ett försvarstal för att inte få sin plats hotad? Personligen måste jag då ha missförstått detta, kvinnor, feminister och humanister vill inte putta ned mannen till den ställning kvinnan har haft i alla tider, enbart uppnå samma rättigheter som mannen.

Kvinnan lever ständigt i glaskupan som hon inte har haft möjlighet att välja själv. Kvinnan ska som sagt tacka och ta emot för att hon överhuvudtaget har något att säga till om i dagens samhälle. Det finns många tolkningar av varför kvinnan inte skulle ha samma möjligheter som män, och alla dessa klingar falskt i mina öron. Varför inte starta ett nytt apartheidsystem där man delar på kvinnorna och männen så att kvinnorna stannar på sin plats - i hemmet? Det fungerade ju bra ett tag, tills kvinnorna började ifrågasätta sin plats och omyndiga placering. Hur kan man som människa fortsätta agera för ojämlika löner, och en snedvriden syn på könen? Hur ska man nå till ett jämlikt samhälle, när bakåtsträvare ständigt pläderar för att få behålla sin plats, ha sin plats säkrad i toppen, ständigt rädd för att falla? Oavsett i vilken kropp du har fötts i - vit, svart, XX eller XY. Du bör ha samma möjligheter och rättigheter. Idylliskt och ouppnåeligt? Kanske, men det krävs vilja att nå dit.

Man kan tycka att i Sverige år 2013 borde exempelvis lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Att du inte ska jobba tusen gånger hårdare för att du placerats i ett annat kön än mannens - i "fel kropp". På samma sätt som rasism gällande ursprung fortsätter att härja i vårt moderna land, fortsätter den form av rasism kallad "sexism" att härja. Den som försätter människor av ena könet i ett underläge varje dag, och hoppas att hon ska nå dit vissa andra når utan ansträngning.

Skillnaden mellan "rasism" och "sexism" består i att som kvinna är du alltid kvinna, men invandrare är du i ett annat land; "minoritet" är även det förknippat med plats. Kvinnan kan åka världen runt till vilken plats som helst och fortsätta vara kvinna.

Visst, vi fortsätter att diskutera i oändlighet. Varför inte göra slag i saken och börja någonstans ifrån, till exempel lika lön? Ge samma kroppsliga rättigheter och sluta kategorisera männen i ett "djur"-fack där de inte heller kan kontrollera sina kroppsliga lustar, där kvinnan ska bli rädd att få sin kropp skändad. Omgivningen skapar sina förutsättningar och monster. Börja ifrågasätta invanda beteenden och osynliga regler, och förändring kommer att ske. Kanske kan man komma till ett slut i kampen om ett berättigande till samexistens och samma grundvillkor för livet, trots att man föddes med olika kromosomer. Det är skrämmande hur öppet rasismen härjar gällande ideologier och hudfärg, och lika skrämmande är det att se och höra dagliga uttalanden som förstärker tron om könens kategoriseringar.

Min förhoppning är att vi kommer till en dag när vi inte kan hata mer, och förstår att alla är människor. Alla är individer. Din kropp - din materiella borg - definierar dig inte, och ska inte vara anledningen till särbehandling.

Av Anna-Sarah Eriksson Lefebvre 20 mar 2013 06:00