Julafton

Julafton




Han står vid Trafalgar Square och den mörkgröna granens ljus bländar hans trötta ögon. Han ser barnen. Han hör julsångerna och minns.
Nu orkar han inte knacka på fler dörrar.
Dörrar som oftast inte öppnas men där någon gläntar på gardinerna.
Därinne finns värmen och gemenskapen, och detta var en gång den värld han tillhörde.
Han saknar inte den stekta kalkonen eller plumpudd-ingen.
Han saknar människors värme.


***


När han ringer på ytterdörren för andra gången hos sina vänner, hör han alltför ofta:
"Herrn är inte hemma!"
Och han vandrar vidare. Bakom de vita gardinerna småler det rumsrena folket.
Ser på honom… hånler…
Han köper ett bröd.
Äter långsamt.

Han anklagas - hånas igen…
Allt detta kan han stå ut med, men ordet bortglömd kommer han aldrig att sudda ut från den svarta tavlan.
Han kommer aldrig att förlåta…
Kostym och rock är slitna och lagade. Den svarta färgen har förbättrats med tusch och ansiktet är urgröpt.

Pengarna är slut.
Han äter lite bröd. Dricker en kopp te. Griper en bit kallt kött som han tuggar omsorgsfullt.
Han är yr.
Kroppen darrar. Huvudet värker.
Han ser syner - stjärnor i alla palettens färger dansar framför hans ögon.

Han tvekar men öppnar till sist den flagnande dörren till pantbanken.
Hans händer smärtar av att ettrigt eksem och värst är det med högerhanden.
Han bär handskar!
Guldklockan och två guldringar lägger han på en sliten disk, och när han lyfter blicken ser han in i två gulgröna, sömniga ögon.
- Hur mycket vill ni ge mej för detta?
- Tio pund!
- Plundrare! Guldsakerna är värda det tiodubbla.
- Det är dock bara ett kortfristigt lån.


***


Denna julaftonsmorgon vaknar han stelfrusen vid grönsaksmarknaden Covent Garden.
Någon julfrukost har han inte ätit, och hur han ska få mat denna julafton vet han inte.
Han har sovit på järnvägsstationen på en träbänk och nu ringer kyrkklockorna in julen.
När mörkret sänker sig över staden står han vid Themsen, och hans tankar drar sakta ner honom under vattenytan.
Han vaknar till och hör hur han gråter denna julafton då barnet föds.


***


Klockan är strax över tio på kvällen.
Hans ansikte är förändrat. All trötthet och bitterhet, som funnits som fåror i ansiktet, slätas ut och ett himmelskt sken lyser upp hans ansikte.
Han har skrivit ner hur han vill ha sin begravning och så blir det - inget begravningståg… inga sörjande… inga tal eller sånger… han bärs till sin grav som en hund… allt enligt hans önskningar.

På karmstolen med sliten, blodröd klädsel ligger hans mörkblå kalott med vita broderingar, och över rygg-stödet hänger hans bruna nattrock.
Hans käpp vilar mot stolen och väntar på sin herre för att de åter ska börja vandra tillsammans.
Vandra över berg och ängar… vila när de blir hungriga och trötta… hoppas på människors godhet… för alltid vara en Jesu lärjunge…
I äppleträdet, som varje sommar blommar med vitrosa blommor men som nu klätt sig med nakna vintergrenar, drillar en koltrast… tjack-ack… tjack-ack… srrii… tsiih…
Och senare faller de vitrosa blommorna till marken som frusna tårar…

Av Kjell Ekborg 17 mar 2013 15:35