Engagemang kräver mer än ord, Beatrice Ask

I veckan slog en artikel skriven av Jonas Hassen Khemiri rekord i läsarsiffror, en artikel som så vackert och briljant beskrev de törnar Khemiri stött på under sitt liv i Sverige som icke etnisk svensk.

Beatrice Ask uttrycker i sitt svar att texten var "en tänkvärd och viktig artikel". Det ligger en poäng i hennes omdöme. Men sanningen är att orden som skrivits är inte bara läsning. För mig och andra med ett yttre och ursprung som inte tillhör den svenska normen, handlar det om en realitet.

Khemiris blottande text redogör för utsattheten som icke etnisk svensk. För många som skummar igenom texten känns den kanske som en ond saga; något du ramlar igenom i en bok men sedan kan skaka av dig när du återvänder tillbaka till verkligheten. För mig och människor med liknande erfarenheter är det här i högsta grad verklighet. En förtryckande vardag där min och tusentals andras svenskhet ifrågasätts, i jakten på människor vars stora sorg är att de inte bär på ett papper som skulle innebära ett nytt liv.

Vi har idag ett samhälle där självaste staten ger polisen spelrum att leka rasprofilering i tunnelbanan och självaste statsministern uttrycker att "etniska svenskar i medelåldern" har det bra, helt utan hänsyn till det perspektiv som skulle låta honom se de samhällsproblem som dagligen krossar människor.

En nutid och en framtid som Beatrice Ask är med och skapar, varje dag.

Jag kan inte skaka av mig rasismen som om det bara handlade om sagofigurer dansandes på en vit bakgrund. Det är inte bara ord. Det är mitt liv. Rasism kommer tillhöra mitt liv så länge som jag lever, och det smärtar mig att skriva.

Jag bryr mig inte om vilken offerkofta du anser att jag klär på mig. Om du ser mig som ett offer för att jag belyser rasismen som påverkar hela mitt liv, så kan du lika gärna fortsätta sparka neråt. Det skadar inte mer än när de sparkade mig i ansiktet och skrek "kinesjävel".

Ask förklarar hur hon som utbytesstudent i USA var i minoritet som vit, och därför kunde föreställa sig känslan.

Beatrice, jag vill inte ifrågasätta dina upplevelser. Men har du någonsin med tungt hjärta känt dig tvungen att behöva lägga ner ditt pass i väskan på morgonen, för att du har fel hårfärg för att åka tunnelbanan i staden du växt upp i? Har du varit med om att din hudfärg kallats "äcklig" när du var ung? Höll polisen ett extra vakande öga på dig på fredagskvällen? Använde de övervåld mot dina vänner på grund av att deras hudfärg var som din, och den var fel? Fick du höra människor som liksom du inte tillhörde gemenskapen, benämnas med ord som "volym"?

Beatrice Ask säger: "Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna."

Angela Larsson säger: Jag vågar påstå att om man har ett engagemang emot rasism, så låter man som makthavare inte polisen ränna runt och utöva vardagsrasism mot människor som redan är förtryckta.

Av Angela Larsson 16 mar 2013 06:00