En mening med allt?

När jag var i tonåren och kämpade som mest med att inte bli tokig av panikångestattackerna, försökte jag hitta en plats i samhället. Trots att jag nästan dagligen åkte ambulans in till akuten med hyperventilering och en säkerhet om att inom sekunder skulle jag vara död, fanns det på något sätt i bakgrunden ett litet hopp om att om jag bara överlevde så skulle, om inte annat, tiden ge mig svar på allt, att jag med åren skulle bli klokare och förstå ett sammanhang som gjorde allt mycket mera förståeligt.

Nu står jag här ganska många år senare, och, vet ni, att frågorna har bara blivit fler, för varje dag. Jag förundras fortfarande, när jag möter andra människor, över hur olika vi är, hur alla har en fantastisk historia att berätta, att vi alla verkligen är unika i vårt slag, var och en av oss, verkligen.

Och nu när en ny påve har utsetts så får jag verkligen tankar kring hur mycket religionen styr oss genom att vi hela tiden tror att det ska finnas ett syfte med allt som sker. Men om vi för en stund tänker oss att det faktiskt inte finns någon Gud, och att hela detta fantastiska runt om oss bara finns till av en stor big bang, ja, då blir det faktiskt lite lättare att förstå.

För hur ofta har man inte hört sägas att det finns en mening i allt som sker? Men när en trettonårig flicka tar sitt liv för att hon hållits som nätgisslan av en pedofil, om det nu visar sig stämma, hur lätt är det att tro? Hur kan vi tro på en mening när ett barn dör av cancer? I alla de fall då människor lider och våndas, hur ska man hitta en mening i det?

Ibland tycker jag att så många underbara människor dör, och så få onda, att det nästan känns som om rättvisa inte finns överhuvudtaget.

Jag diskuterade döden med en kvinna idag, som troligen snart ska dö. Hon hade en stor osynlig ryggsäck med namnet "skuld" på, nästan enbart grundad på religion.

Jag frågade henne om hon visste att det faktiskt bara var att ta av den ryggsäcken, och kasta den åt fanders. Vem har rätt att ge andra människor skuld att bära? Jag frågade henne om hon hade gjort vad hon trodde var rätt oberoende av utgången genom livet och hon svarade omedelbart, "ja". Då svarade jag henne att mer kan ingen begära.
"Släpp den förbannade ryggsäcken och känn dig fri!"
Hon svarade att "Just när du sa så, kände jag hur jag slutade spänna mina axlar och faktiskt för första gången jag kan minnas slappnade av."

Jag är inte den som ska avgöra om Gud finns eller ej, men så mycket kan jag säga, att sannolikheten minskar i takt med att vi tillåts förstöra hela vår planet - ganska snabbt numera, utan att stanna upp och tänka efter. För som jag ser det är det lättare att förstå att ett barn blivit påkörd av en bil om inte det finns något heligt, att slumpen avgör. Att en familj i USA under en högmässa råkar ut för att en kula kommer inflygande genom väggen och dödar deras 4-åriga son, faller under osannolik otur men ändå något som kan hända om inte det finns en Gud.

Och, vet ni, att till och med nu när jag sitter och skriver detta får jag en känsla av att detta skrivandet väl måste falla under något av det värsta man kan göra? Att ifrågasätta det heligaste?

Nej, vet ni vad, de kan gärna vara glada över att ha utsett en ny påve, och tro att vissa människor är heligare än andra, men ingen i min värld är heligare än någon annan. Och ska jag kyssa något blir det inte påvens ring utan hellre min fru, så det så!

Vi får inte glömma att det faktiskt är vi själva som ställer krav på oss, och många gånger så stora att vi inte hinner njuta av livet förrän det är över. Jag menar, se bara på polisen, kunde det inte finnas lite humor med i deras utbildningar? Visst vore det väl lite roligare både för dem och oss, som blir stoppade, att kanske kunna le eller skratta lite. Jag blev nämligen stoppad häromdagen och konstapeln frågade om jag visste hur fort jag hade kört. Jag satt helt tyst tills polisen frågade om jag hade hört vad han sade, och jag svarade "Käre konstapel, jag hörde häromkvällen att våra politiker, när det skett något jobbigt, ibland väntar på att det ska blåsa över, och det är just det jag gör just nu.", varvid konstapeln bestämde sig för att kontrollera min nykterhet.

Jag försökte få honom att le en gång till, när han bestämt sa att jag väl ändå måste se hur fort jag kör, när jag svarade: "Ni förstår konstapeln jag har så korta ben och för att tillgodose detta har förärats med en lång överkropp vilket i och för sig jämnar ut det hela, men problemet blir att i de flesta bilmodeller ser jag inte, för rattens placering, när jag ligger mellan 100 till 180 och får således lita till mitt goda omdöme." Men icke ett leende kom. Livet blir inte roligare än vad vi gör det till och nu är det min själ FREDAG igen och tro mig när jag säger att njuta står på schemat, hela långa helgen med besked.

Bermudashortsen på - check, blandgodis inhandlat - check, ostbågar och glass - check, glad familj - check.

Ha en underbar helg alla Sourzare och skulle det börja regna i helgen så gör som smålänningarna: de låter det helt enkelt regna.

Av Angus Liddell 15 mar 2013 06:00