sourze.se

"Jag bär historiens kvinnoröster"

Som kvinna 2013 bär jag med mig ett århundrade av kvinnokamp. Striden för rättvisa och jämställdhet mellan könen - som verkar bygga på lusten att få revansch. Ett bagage som jag bär med tunga steg.




- Vänta lite bara, säger mormor Elisabeth.

Hon drar ut en bok från en bokhylla i vardagsrummet och trycker den mot min bröstkorg. Jag fångar upp boken med handen för att inte tappa den. Hon står framför mig med tårfyllda ögon.

- Den här måste du bara läsa... för att... den måste du bara läsa.

Det var Glasfåglarna av författaren Elsie Johansson som jag fick 2007. Jag läser den 2013. Boken handlar om Nancy som växer upp i en arbetarfamilj i 30-talets Sverige. Hon tänker på sina livsvillkor och jämför sig med sina bröder. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan dem. Mamman och systrarna uppmuntrar henne försiktigt till studier utan att direkt sätta orden på sina förhoppningar. På lusten att få en revansch. Mellan raderna skriker de "bli inte som oss"!

Budskapet ekar i hela kroppen från topp till tå. Jag hör arvet. Från kvinnorna. Mamma, mormor och närstående. De har kämpat för rätten att arbeta, daghem åt alla, och möjligheten att studera med studiemedel. Kampen om ett bättre liv har jag med mig i modersmjölken. Det finns bara en väg. Rakt fram. Plugga på universitetet och sedan skaffa sig ett kvalificerat arbete. Att ta plats i männens värld på männens vis. Budskapet ekar för jag är så formad av den kulturen som säger "Bli inte som oss. Du har alla möjligheter att lyckas. Du måste försöka".

Jag tänker på ett tillfälle för ett år sedan då jag tog examen från universitetet. En närstående nästan viskar och säger: "Visst känns det bra. Visst känns det som en revansch mot de där gamla klasskamraterna i grundskolan?". Blev förvånad. Hade inte tänkt i de banorna. Men när jag gör det nu får jag en annan reaktion. Varför känns det som om jag är redskapet för tidigare generationers revansch mot en manlig skolkamrat?

Det är som om jag, född på 80-talet, representerar deras revansch. Jag har brottats med pojkar på daghem. Tagit studielån och röstat i riksdagsval. Jag går min egen väg i syftet att förverkliga mig själv i arbetslivet. Jag är deras duktiga flicka. Ändå är jag inlåst i en labyrint skapad av uppmuntran och revanschlusta.




Som kvinna 2013 tar jag för mig. Men vad händer om jag misslyckas med att gå rakt fram och bara tänka på mig och karriären? Jag skulle bli sårbar. Men sårbar för min egen besvikelse? Eller sårbar för tidigare generationers stolta försök att få revansch via mig? Envisa kvinnor förändrade samhället. De har lidit sig fram för alla möjligheter som finns i dag. Mitt bagage är min prestationsångest år 2013. Känner mig otillräcklig. Har de överhuvudtaget rätten att definiera hur lycka och framgång ser ut för mig som kvinna i dag?


Om författaren

Författare:
Anna Snellman

Om artikeln

Publicerad: 08 mar 2013 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: