"Dags att sluta bete sig som en duktig flicka"

Jag avskyr uttrycket "duktig flicka". Det är ett nedlåtande begrepp om en person som jobbar hårt för, att man helt enkelt har den uppfattningen att man ska göra det. Att alla borde göra det. Och att det inte nödvändigtvis betyder att arbetet ska uppmärksammas och premieras.

Trots att jag avskyr uttrycket ser jag mig med jämna mellanrum mig omkring och undrar hur det kom sig att jag hamnade här, i en yrkeskår, med nästan uteslutande duktiga flickor.

Enligt fackförbundet DIK är vi cirka 500 yrkesverksamma teckenspråkstolkar i Sverige. Mellan 90 och 95 procent är kvinnor. De som utbildar sig idag går en fyraårig utbildning, förlagd till folkhögskola. Utbildningen är yrkesinriktad och har ett högt tempo. Utöver undervisning på skolan ingår praktikperioder och även auskultationer och ideella uppdrag på kvällar och helger. Lönen för en teckenspråkstolk varierar lite beroende på var du vill jobba, men mellan år 2008 och 2012 var medellönen för en teckenspråkstolk 22 000 kronor i månaden. Låter det rimligt? Jämför det med medellönen med en väktare, den är 25 000. Men då krävs bara en månads utbildning.

Varje gång jag tänker på det här vill jag rycka tag i min kollega och hojta: "VARFÖR FINNER VI OSS I DET HÄR? DET ÄR VANSINNE!"

Ibland skäms jag, när andra människor pratar om sin lön. Jag undviker i det längsta att nämna min.

Vi är en så liten kår, vi besitter en sådan unik kompetens och det arbete vi gör är så viktigt. Vi tolkar utbildningar, läkarbesök, rättegångar, bröllop, begravningar psykologsamtal, arbetsintervjuer och hundratals andra situationer. Vi möter människor på deras värsta dag i livet. Och på deras bästa. Vi gör samtal möjliga som annars inte skulle kunna äga rum. Det är stort.

Varje kår måste ta sitt eget ansvar för sin arbetssituation och sin egen löneutveckling, oavsett om det är mans- eller kvinnodominerad kår. Om vi ska utveckla vår situation så är det oss det hänger på. Men jag skulle vilja veta varför kampen alltid måste starta så mycket längre ner när det är ett kvinnodominerat yrke? Teckenspråkstolkar är anställda av landstinget, direkt på en tolkcentral eller via en upphandling på ett privat företag. Det är en tjänst som erbjuds döva och dövblinda kostnadsfritt i Sverige. Det handlar alltså inte om något vi ska sälja, utan något som vi har beslutat ska finnas tillgängligt i samhället. Frågan är bara vad det får kosta? Vad får vår kompetens kosta?

En kvinna i Sverige tjänar idag cirka 85 procent av vad en man tjänar. Strukturella löneskillnader mellan könen medför att ju högre andel kvinnor som arbetar inom en bransch, desto lägre lön och desto sämre utveckling till löneutveckling. Detta är tydligt, inte bara för vår kår, utan för många av oss som arbetar med välfärden. Yrken som traditionellt värderas lågt.

Teckenspråkstolkar är en ung kår. Officiella tjänster har bara funnits i drygt 40 år. Det finns dessförinnan en lång historia av anhöriga och frivilliga inom frikyrkan som har ställt upp och tolkat till döva. För att man visste att det behövdes. Av välvilja. Därifrån har utvecklingen gått mot det professionella. Men kanske är det den stämpeln som finns kvar, som gör att vårt yrke inte värderas högre. Att det handlar om välvilja? Är det samma sak för en sköterska? Eller en förskolelärare?

Man kan fråga sig varför man väljer den linjen i livet. Varför man utbildar sig i flera år, när man vet att det knappt kommer att löna sig ekonomiskt? För mig handlade det om drömmar. Och gör det fortfarande. Ett jobb jag brinner för. Ett jobb jag inte kan tänka mig att vara utan. Ett specialintresse som plötsligt blev så viktigt att jag gjorde vad som helst för att få ägna mig åt det. Jag ville så fruktansvärt gärna klara min utbildning och jag var så lycklig när jag gjorde det. Och kanske är det därför det är svårt att höja rösten för att det måste bli bättre betalt.

Men mina lån är inte billigare än någon som läst till ingenjör eller IT-tekniker. I storstäderna, där det största tolkbehovet finns, är inte priserna lägre för mig än för någon annan.

Vi måste inse att det inte finns någon motsättning mellan att älska sitt arbete, att vilja göra sitt allra bästa och att samtidigt förvänta sig en rimlig lön. Och vi alla måste sluta se kvinnodominerade yrkesgrupper som idealister. Kompetens måste värderas.

Det är dags att sluta använda det gräsliga uttrycket "duktig flicka" och det är dags att sluta bete sig som en.

Av Tove Lingärde 08 mar 2013 06:00