"Jag behöver mina systrar"

Jag växte upp med en mamma som var feminist. Det var, och är, ett oerhört privilegium. Jag blir så stolt och glad när jag får tillfälle att berätta att min mamma var engagerad i kvinnojouren hela min uppväxt, och ordförande i den i flera år. Min mamma hjälpte kvinnor. Kvinnor som hade blivit misshandlade av män.

Mamma gjorde aldrig något för att putta mig i någon politisk riktning - åtminstone minns jag det inte så. Visst, hon lät mig prenumerera på Bamse, men pappa lät mig se My Little Pony, så det jämnade förmodligen ut sig. Däremot lärde hon mig att ifrågasätta. Hela min grundskoletid var jag den jobbiga ungen som frågade varför. Alla tyckte att jag var sjukt jobbig. Jag ångrar inget.

När jag gick på högstadiet var det en manlig lärare som tog på mig på ett sätt jag inte alls var okej med. Han gjorde det framför min klassföreståndare. Jag sa ifrån direkt, sa "sådär gör man inte". Läraren som gjort det sa "jag kunde inte motstå". Min klassföreståndare, som skulle föreställa en vuxen jag kunde lita på, sa inget. Han bara såg på mig med sorgsen blick. Jag gick hem och berättade det här för mamma. Hon sa att det absolut inte var okej, och föreslog att jag skulle anmäla till rektorn. Läraren som tafsat hade ett rykte om sig sedan tidigare att göra just detta. Om andra också sagt till kunde min berättelse kanske göra konkret skillnad.

Rektorn fnyste åt mig. "Nej, det kan jag verkligen inte tänka mig om Arne!" sade hon. En annan lärare var närvarande och hon sade inget. Men hon skickade ändå in mig och Arne till skolkuratorn för att han skulle "be om ursäkt". Då var han plötsligt väldigt ångerfull. Jag accepterade INTE hans ursäkt. Senare berättade jag upprört om detta för mina vänner, som alla svarade med olika varianter på "överreagerar du inte nu?" Mamma var den absolut enda som tog min upplevelse på allvar. Och det var så jävla viktigt att någon tog mig på allvar när jag varit med om mitt första övergrepp. Tack, mamma.

Jag började intressera mig för feminism när jag var kanske 12-13. Då började jag reflektera på riktigt över vad mamma gjorde i kvinnojouren och varför. Vid den tidpunkten hade jag även hunnit upptäcka en del av vad som i Mean Girls kallas "girl world", en mycket förvirrande värld i vilken jag förväntades leva. Jag funderade. Jag började ta upp alla böcker, tidningar och broschyrer som låg hemma. En särskilt minnesvärd broschyr var den som sammanfattade de fem härskarteknikerna. Ett annat tydligt minne jag har är det nummer av Kvinnotryck ROKS medlemstidning som hade ett reportage om våld i samkönade relationer. Jag läste och tänkte. I skolan skolkade jag från idrotten och satt i biblioteket och läste Vadå feminist, Bimbobakslaget, X-faktor, Linda Skugges feministiska krönikor, allt jag kom över läste jag. Men ingen av mina vänner ville prata om det jag hade läst.

Därför var det en oerhörd upplevelse att börja gymnasiet och träffa andra som kallade sig feminister. Tjejer som hade tänkt på samma saker som jag, läst samma böcker, tjejer som också var arga. De hade dessutom läst saker jag missat och tänkt tankar som inte slagit mig. Att diskutera med dem öppnade helt nya tankelandskap; att utbyta erfarenheter med dem gjorde mig till en klokare person. Det här var en annan "girl world". En värld av systerskap där jag inte var ensam om att bry mig. Jag är fortfarande vän med dem.

Då och då, inte sällan alls, stöter man på tjejer som marknadsför sig som grabbiga. "Jag är inte som andra tjejer", kanske de säger. De flesta tjejer jag känner har, om inte sagt, så i alla fall tänkt så någon gång. Det är lockande i ett samhälle där det som anses "kvinnligt" fortfarande är lite sämre. Klart man vill vara "lika bra" som en snubbe. Jag känner folk som haft detta som vana, och jag har själv gjort det vid något enstaka tillfälle. Men jag hade min feministiska mamma. Hon visade mig systerskap och styrka, och jag tror att det är därför jag aldrig föraktat kvinnor så mycket att jag velat ta avstånd från "kvinnligheten". Mamma lät mig växa upp med att kvinnor är människor. Det är bland annat därför hon är min hjältinna.

När jag hörde Beyoncécitatet ovan för första gången så började jag gråta för att jag relaterade så mycket. Det finns män som jag betraktar som hedersmedlemmar i SysterskapetTM - nästan alltid män som har erfarenhet av att vara utanför heteronormen och därför kan basera sin analys på erfarenheter som liknar de kvinnor har i patriarkatet - men generellt upplever jag att det är en helt annan sak att ha en konversation med en kvinna, som förstår en. Och jag tror att den sammanhållningen är viktig. Nästan alla killar växer upp och får lära sig att dunka varandras ryggar, både bildligt och bokstavligt, medan vi tjejer lär oss att det lönar sig mer att vara schysst mot killar än mot varandra. Jag behöver inte ens berätta för er att det, precis som allt annat patriarkatet lär oss, är bullshit. Därför behöver vi systerskapet extra mycket. Vi måste dunka varandras ryggar. Bekräfta varandras humor och intellekt. Dela med oss av våra tankar och erfarenheter, för kunskap och visdom är den sanna makten. Berika varandra.

Det är också en insikt jag kan tacka min mamma för. Jag växte upp med att bo med henne och träffa min pappa varannan helg. Jag såg hennes vänskapsrelationer med kvinnor och hur fina de var. Jag såg även hennes relationer med män och hur de, även om de kunde vara bra, inte alls var samma sak, oavsett om det var vänskapsrelationer eller romantiska diton. Jag såg även att en inte behöver män. Mamma kunde, och gjorde, allting själv. En dag vill jag vara en lika bra person som hon. Jag vill också vara en feministisk förebild, en inspiration, och någon som gör världen bättre. Jag älskar alla mina medsystrar, men ingen går upp mot mamma och allt hon gett mig.

För mig handlar internationella kvinnodagen om tre saker. Det första är det historiska perspektivet. Att minnas saker som rösträttskampen och att feminister kan förändra tillsammans. Att se att förändring är möjlig. Det andra är det intersektionella perspektivet. Att minnas att jag, vit medelklass, har privilegier som många av mina medsystrar saknar. Det finns många kvinnor som, utöver sexism och homo- och transfobi, även utsätts för rasism och ekonomiskt förtryck. Att ha respekt för det.

Det tredje är det som den här texten har handlat om: det personliga perspektivet. Och i år vill jag ägna den här dagen åt att känna bra känslor. Jag är stolt och glad över vad jag gjort hittills som feminist, jag ser ivrigt fram emot nya analyser och aktioner i framtiden, men framför allt är jag oerhört tacksam för allt fantastiskt systerskap jag fått uppleva. Och ingen av dessa känslor hade varit lika starka om jag inte haft min mamma bakom mig. Av hela mitt hjärta: Tack.

Av Anna Gustafsson 06 mar 2013 06:00