REVA och ett omänskligare Sverige

I skrivande stund sitter jag med rödsprängda ögon och en mage full av diverse onyttigheter med anledning av sportlovet jag haft den här veckan. Det har varit ett litet speciellt lov - eftersom det är det första lovet jag haft sedan jag börjat studera i en ny skola, vilket var i januari.

Bytet var ingenting planerat utan en spontan flykt ut ur något av en dispyt som gjorde mig mycket illa men det får bli en annan artikel - hur som helst så var jag inte speciellt taggad första dagen i min nya skola, utan mer ensam och vilse. Jag kände ingen. Jag var en främling i en ny miljö. Ångesten i mitt bröst var enorm.

Då hade jag ingen aning om hur bra det faktiskt skulle bli till sist, att byta. Under lovet blev jag inbjuden på en hel massa kul event från mina nya vänner i skolan, och jag har blivit välkomnad med öppna armar.

Ingen har ifrågasatt min rätt att vara där. Ingen begärt att jag måste ge upp vännerna och studiesätten jag lärt mig på min före detta skola för att anpassa mig bättre till den nya. De människor jag har lärt känna har öppnat upp sig och velat komma nära mig istället för att kräva att jag ska bli som dem.

Lite så har jag alltid velat att man ska känna när man kommer som invandrare till Sverige.

Man ska inte behöva ge upp kulturella nyanser i sig själv. Man ska kunna vara stolt över sin etnicitet och sitt ursprung och anpassa sig till den mängd som behövs. Man ska kunna bli mottagen med öppna armar och en välvilja från de man möter. Vi kan lära oss från varandra. Min dröm om Sverige är ett land som med öppenhet stärker sig mot fientliga krafter, med demokrati och en omsorg om invånarna - oavsett ursprung - som aldrig låter demokratin äventyras på grund av ett maktspel som domineras av rädsla och propaganda.

REVA kallas det projekt som har gått ut på att poliser i kollektivtrafiken och på andra platser krävt legitimation av och trakasserat människor, samt använt typisk vardagsrasism - utgå ifrån hudfärg och utseende - för att hitta papperslösa flyktingar. Vår regering tillåter alltså att polisen i vårt "öppna" land inskränker rättigheterna för människor med annan hud/hårfärg. Ingenting kan rättfärdiga det.

År 2013 är det rent av en tragedi att en regering i ett land som Sverige tillåter att rasism utövas, och stödjer detta. Att tillåta en katt-och-råtta-jakt på människor för att de av olika, ofta sorgliga, omständigheter hamnat i vårt land. Ingen människa är illegal.

Samtidigt maler Jimmie Åkesson på i Nyheter24 om hur även etniska svenskar behöver assimileras på grund av att han inte anser att man är stolt svensk om man till exempel inte har adventsljusstakar.

Att regeringen tar hårdare tag mot medmänsklighet är ingen nyhet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det handlar inte om en tillfällighet, utan att man vill få över en främlingsfientlig väljargrupp till sin egen sida, vilket inte alltid är negativt - men problematiken ligger i metoden. Istället för att förklara för de främlingsfientliga att deras argument har brister och oftast vilar på felaktig fakta, väljer regeringen att istället spela högerextremister i händerna. Det börjar med små steg, men sätter ingen stopp lär Jimmie få fortsätta yra och ställa krav på hur människor ska leva sina liv, in i minsta detalj, med stöd av de mäktigaste i vårt land.

Jag kommer att få barn en vacker dag och jag hoppas att jag är kvar i Sverige då, för jag älskar Sverige. Det är här jag vill leva och dö. Men jag vägrar sitta här och se hur det som en gång varit så vackert överlämnas till destruktiva krafter som har lyckats hjärntvätta vår egen regering.

Mina barn ska förhoppningsvis välkomnas in i sina skolor lika väl som jag gjort i min. Men något som är ännu viktigare är hur de bemöts i sitt land, Sverige. De ska aldrig behöva visa sina pass i tunnelbanan på grund av hur de ser ut, i en omänsklig jakt på de människor som har det allra svårast.

Av Angela Larsson 02 mar 2013 06:00