Mitt liv som den jobbiga tjejen

Det är så jävla töntigt det här med kvinnor och män, vadå bara män använder härskartekniker, kan inte kvinnor använda härskartekniker då bara? Kvinnor får väl kämpa lite?

Det är debatt i klassrummet, om jämställdhet. Jag redogör för systematiskt förtryck av kvinnor i samhället, ger belägg och argument, och bemöts av ovanstående kommentar.

Något darrar alltid i mig när jag fastnar i situationer då jag måste göra ett val som i stunden kanske är känns nödvändigt, men som efteråt kan skapa en negativ dominoeffekt. Jag måste välja mellan att vara den "jobbiga" tjejen som alltid ska "tjafsa" och höja rösten, eller att sitta där tigandes och kväva min röst tills den istället är bultande hjärtslag och vånda i bröstkorgen.

Jag valde att svara; kampen pågår när vi i det här klassrummet kan belysa och se problemet och faktiskt diskutera det. Att vi borde sträva efter ett samhälle där kvinnor inte behöver kämpa för rättigheter män får gratis. Där kvinnans kamp inte är en plikt eftersom den inte ska behövas.

Jag har alltid valt att svara. Jag är den jobbiga tjejen enligt mina meningsmotståndare i alla fall personifierad.

I hela mitt liv har jag varit "jobbig". Jobbig för rasister som slog mig på vägen till skolan. Jobbig för rasister som sitter i riksdagen och smeker järnrör på fredagskvällarna, när jag skriver artikel i brevform om hur fel deras ledare har. Jobbig för sexister för att jag vägrar låta dem hoppa på mig. Jobbig för sexister för att jag uttrycker vilka misstag de gör och hur det bidrar till ett samhällsförtryck. Jobbig mot mina klasskamrater, för att jag aldrig kan hålla käften.

Det här var ett litet experiment för att se hur väl Angela diskuterar. Hon kan det inte. Angela blev arg. Vi har alla mycket kvar att lära.

I en diskussion om att mitt kön anses vara värt mindre i lön, på grund av en insändare som uttrycker att män i vissa fall lever längre och därför ständigt ska ha en fjärdedel mer i lön, får jag ovanstående kommentar.

Efter att meningsmotståndaren i fråga slängt ur sig diverse påhopp om att jag "snyftar om hur det är att vara kvinna" sa den privilegierade mannen som aldrig varit i en kvinnas sits, och att jag utövar pajkasteri mot män för att jag ifrågasätter att de ska tjäna mer pengar.

Låt mig förtydliga att man aldrig är ett offer för att man vågar ställa sig emot rasistiska och patriarkala strukturer; man är ett offer när man håller tyst och låter sig köras över av dem. Och att du som man eller vit inte utsätts för förtrycket innebär inte att det inte existerar.

Man blir så "jobbig" när man vågar höja rösten. Är man inte ett offer som kastar pajer logiken är icke-existerande, hur ska snubben ha det egentligen? är man en kvinna som bara inte vill kämpa. För det är ju så lätt att kämpa. Bara få sparken när man skriker av frustration till sina tre manliga chefer och tvingas ge upp lägenheten när man slagit hyresvärden i ansiktet efter han tafsat en på stjärten nä, hans son ställer nog inte upp som vittne.

Eller så är man en jobbig klasskamrat som folk är rädd att yttra sig kring för att de inte vill hamna i ens lördagskrönika.

Att rasism och sexism är hundratals gånger jobbigare är inte en vanlig tanke från de som brukar "jobbig"-argumentet, eftersom det inte smeker normen medhårs.

Det svåra med förtrycket är maktstrukturerna som omger det som en mur. Attacken för att störta orättvisorna lyckas aldrig landa för att man tystas ned med argumenten "du är bara jobbig", "kvinnor kan väl bara kämpa lite?", "sluta snyfta om hur jobbigt det är att vara kvinna".

Men även Berlinmuren revs ner. Och när skyddsfälten för orättvisorna fälls lär blir jag den första som höjer rösten, än en gång.

Av Angela Larsson 23 feb 2013 06:00