Om män och städning

Det låter kanske konstigt att en tidnings rykte ska vara så skamfilat, att det kan gå ut över en person bara för att han eller hon skrivit en enda artikel i den. Men så blev det faktiskt för mig, när jag till slut fick besked om varför jag inte fått en tjänst som jag länge väntat på. I svaret stod det att delvis på grund av att du skrivit åt Aftonbladet, som livnär sig på sensationsjournalistik, vågar vi inte ta risken att anställa dig. Har ni hört?

Visst vet jag att kvällspressen har dåligt rykte om sig när det gäller kvalitet och att sälja mycket lösnummer, men att det skulle gå ut över mig tycker jag är för jäkligt. Jag skriver aldrig något jag inte står för, och oberoende var det hamnar så känner jag alltid ansvar för det jag skrivit. Skulle tillfället komma igen att skriva åt Aftonbladet gör jag det gärna så länge jag skriver om sådant jag tror på, och sist men inte minst - om denna arbetsgivare har rent mjöl i påsen, vad tusan yrar han om?

Nåja, det kommer fler tåg. Som härom veckan, när jag blev inbjuden att spela in på prov åt en viss TV-kanal i ett nytt program som ska avgöra med hjälp av en panel och tittare genom röster vem som har rätt eller fel i frågor där man är helt oense. Jag sa att den fråga där jag och min fru är mest oense är att jag tror att det ligger tidigare hos kvinnan att se att det behöver städas i ett hem än hos mannen. Jag menar absolut inte att man inte ska göra lika mycket, men om jag kommer hem till någon och det ser för jävligt ut där så tänker jag automatiskt att "här skulle behövas en kvinnlig hand".

Vi har faktiskt gått ifrån att kvinnan har skött hemmet och mannen jobbat, och då måste det väl ändå vara så att det tar ett tag innan männen har fått det där i sig att känna "nej minsann, nu är det dags att städa innan det blir för stökigt". Men jag menar förstås för män från cirka 50 år och uppåt, inte unga män. De har vuxit upp med att hjälpa till, hoppas jag.

Kvinnan från programmet sa: "Angus, du måste förstå att det ska liksom vara svårt för publiken att veta vem som har rätt inte busenkelt som i detta fallet." Jaha, så där rök den teorin om att vi ibland behöver mer tid, vi män.

Jag kan jättegärna erkänna om jag har alldeles fel, men det känns lite som om man lägger lite mer ansvar på kvinnan om det ser stökigt ut. Man undrar liksom vem frun är i huset som kan ha det på det viset. Nu är det väl dödstraff på sånt här idag, men det får jag ta. Säger min fru att jag ska hjälpa till att städa så gör jag det direkt, eller diska eller dammsuga, men jag behöver hennes kvinnliga touch för att bli påmind innan det gått för långt. Skulle jag bo ensam hade jag kommit på det senare än vad hon gör. Till slut ser jag att det behöver städas och då gör jag det gärna men som sagt, evolutionen går långsamt fram.

När jag berättade för min fru om programmet så sa hon: "Käre make eller kanske inte riktigt men det var något av mina många namn, är du så dum i huvudet att du behöver gå upp på en scen för att förstå att jag som vanligt har rätt? Vilket jag för övrigt alltid har, så du får min själ gå upp dit själv."

Så det blev minsann ingen TV denna gången heller. Jag tror även hon la till något om att man behöver fler tänder i munnen än vad jag har om man ska göra sig framför kameran. Ja hon är ett enda stort hjärta hela hon, det lilla livet.

I skrivande stund slår mig tanken att om jag evolverar lite snabbare vad gäller att upptäcka stök kanske min älskade fru blir lite mer ömsint. Men tänk om jag gör det i onödan? Har man väl höjt ribban så ligger den där för evigt, och de där små taggarna hon har är rätt söta ändå.

Nu ska jag min själ ta helg, och med mina ostbågar och godis, film och mys och grabbarna och deras tjejer uppleva ännu en underbar helg, dessa guldkanter på tillvaron och gör vardagarna så mycket lättare.

Visst är livet konstigt och ändå underbart, även om man har mist en och annan tand längs vägen.

God helg alla Sourzare!

Av Angus Liddell 22 feb 2013 06:00