Vad syns egentligen?

Jag är en sjuttonårig tjej som fyller arton i april. Och jag är nog rätt normal egentligen. Jag bor med mina föräldrar och min bror i en villa, och vi har det bra. Mamma och pappa är fortfarande gifta och lyckliga, och jag har aldrig blivit misshandlad eller något. Jag har massor av kompisar också, och så har jag fritidsintressen som jag hållt på med sen jag var liten och som jag fortfarande älskar. Aldrig någonsin har jag blivit mobbad, eller utfryst, eller misshandlad eller liknande.

Det är lite därför man nu kan sitta och fråga sig varför jag skriver här. Varför jag ska skriva om ätstörningar. Jag vet att jag haft ätstörningar sedan jag var tolv-tretton år, men det var inget som jag var medveten om då. Och det är lite därför det är svårt att veta var någonstans det gick snett. I snart ett och ett halvt år har jag varit medveten om att jag haft ätstörningar. Det var på naturkunskapen som min lärare gick igenom olika tecken och symptom på ätstörningar. Sedan sexan hade jag aldrig varit hungrig, vilket jag varit lite stolt över på ett sätt, även om jag inte vetat varför. Men när jag satt där på främsta bänkraden och fick berättat för mig om ätstörningar så var det bokstavligt talat som om en lampa tändes över mitt huvud. Nej, jag är aldrig hungrig - varför? Varenda litet symptom, tecken och tanke stämde överrens med mig, och jag blev rädd. Ätstörningar? Jag! Varför?

Jag har kommit fram till att det är svårt att veta just i det läget vad som stämmer in på en, men allt jag sett skrivet om ätstörningar sedan dess har fått mig att öppna ögonen mer för hur jag är. Jag börjar komma ihåg smågrejer från den tiden i sexan, och minns plötsligt hur min mentor sa på mitt utveckligssamtal att jag äter väldigt dåligt i skolan. Det var något jag aldrig lagt större vikt vid tidigare, men plötsligt betydde det allt. För han visste att något var fel. Han märkte att allt inte riktigt var som det ska. Men det var också bara han som gjorde det. Och även fast han sa det där på mitt utveckligssamtal så la ingen annan någon större vikt vid det heller. För vad hade jag egentligen för anledning att ha ätstörningar? Jag är rätt vältränad ändå på grund av fotbollen, och jag har ju aldrig varit mobbad eller ens retad allvarligt.

Min teori är att det där med kroppsideal är något vi mer eller mindre får inprintat i huvudet sedan barnsben. Jag minns hur jag lekte med barbiedockor som alla var långa och perfekta, med pinnsmal midja och stora bröst. Jag minns alla Disneyprinsessor som hade ännu smalare midja. Det är någonstans där det börjar. Och det var ju det som var grejen, har jag insett nu i efterhand. Jag tyckte inte att jag var tjock, för det var jag ju absolut inte. Men ändå tyckte jag att jag behövde bli smalare. Varför då? På grund av det där kroppsidealet, och på grund av vad som anses vara snyggt och vackert.

Jag vet att jag troligtvis är en person som är svår att lyssna på när det gäller matvanor, men här sitter jag och tänker "föreläsa" om ätstörningar. För jag har tänkt på att ett par vänner äter oroväckande lite, och - återigen - jag kanske inte är rätt person att påpeka detta men, jag tror att jag kanske märker det på ett annat sätt just för att jag är som jag är? För jag vet hur lätt det är att intala sig att man inte är hungrig, även om man inte själv är medveten om att man gör det. Jag vet hur lätt det är att ljuga och undanhålla saker från andra, och jag vet hur lätt det är att lura sig själv.

Att ha ätstörningar behöver inte betyda att man är pinnsmal, men det sker ändå förändringar med kroppen, och man orkar mycket mindre och tappar mycket energi, till exempel. Ett vanligt tecken på det är att man fryser mycket och lätt. För ett par veckor sedan hittade en kompis av en slump en bok om ätstörningar på skolbiblioteket, och även fast hon inte försökte säga något med det så började jag bläddra i den. Det skrämde mig hur mycket av det som stod där som stämde in på mig, och ännu mer hur mycket det var som jag faktiskt inte själv var medveten om. Och det är ju det som är grejen. För jag har inte haft en aning om att jag haft ätstörningar, förrän lite mindre än ett år tillbaka. Jag märkte det inte, och helt ärligt tror jag ingen annan gjorde det heller. Inte på det sättet i alla fall. Nu är jag ju fullt medveten om att jag har ätstörningar, även om jag inte vet allt om vad det innebär för just mig. Ändå gick jag hela dagen utan att äta, och jag tänkte inte ens på det. Varför? För min kropp reagerade inte. Min kropp är van vid svält, vilket faktiskt är exakt vad man utsätter sig själv för genom att inte äta. Det var inte förrän Sandra praktiskt taget tvingade mig att äta vid femtiden som min kropp förstod läget, och jag började må illa för att jag åt. Att ta sig igenom dagen helt utan att ge kroppen någon energi var inga problem, bortsett från att jag möjligtvis var lite tröttare än jag varit på sistone.

Och det är därför jag är så orolig. För jag vet hur fast jag är, och jag vet hur jobbigt det är att äta, även om det ingår i andra människors vardag. Jag vet att jag inte kan ta mig ur detta helt på egen hand, för jag märker inte hur jag behandlar min kropp. Därför ber jag er nu om en sak: Stanna upp. Var uppmärksamma, och tänk på vad ni håller på med och hur ni är som personer. Stämmer något av det jag precis skrivit in på er? Eller något annat ni vet om ätstörningar?

Jag finns här alltid, för vem som helst som vill prata eller undrar något. För jag vill minst av allt att någon annan börjar med mina "dåliga ovanor", milt sagt. Ingen förtjänar att må så här dåligt och göra så här mot sig själv.

Av Malin Hagberg 18 feb 2013 06:00