Spring med mig men skynda dig

Jag hälsar på honom ibland, pappa, när han sover, eller när han är så upptagen att han inte känner att jag är där. Jag vill inte skrämma honom, som jag gjorde när han kunde se mig. Jag tror han blev rädd när han såg min rullstol och mitt smink som Marilyn..haha, inte Monroe då, Manson, och han sa snällt att han alltid gillat Alice Cooper. Men när han grät mot min axel och jag i hans öra så att allt jävla smink rann ut över hans vita tröja, så släppte rädslan en stund och han var den som höll mig i filten på förlossningen den där långa natten, då mamma nästan förblödde och han tog kort i åtta timmar med linsskyddet på. Då var han HAN igen som inte brydde sig ett jävla dugg om överläkare eller regler. Han styrde och ställde och såg till att det gavs massage och bedövning i rätt tid.
Han hade alltid varit rädd för sin egen uppväxt. Hans pappa var någon slags diffus skuggfigur som aldrig diskuterades och när han väl kom på tal, kallades han "gubben". Jag vet inte om det var det som formade hans egen syn på hur man håller samman en familj, eller för den delen hur man håller kontakten med den familj man inte längre har. För han hade aldrig någon egen tror jag. Jag träffade min farmor några gånger, men egentligen vågade hon aldrig träffa mig, ens när vi gjorde det. Fan, hon såg ner på tårna och skämdes…för vaddå. För mig, nej jag tror inte det, fast rullstolen nog kändes jävligt besvärande för henne. Hon stack till mig en tjuga och hoppades vi skulle ses igen och så gick hon precis som min farfar gjorde när farsan var liten…Hoppas vi ses igen, här e tjuge spänn. Jag tror farsan inte visste nåt annat än det.
Jag vet när han låg där i sängen å mamma och jag stod i dörrn å mamma sa att han gick under å han visste det.…Jag vet att han grät när han sa stick.
Sen reste vi och reste och reste, men jag var alltid kvar där som jag är nu. Han vet inte att jag ser det helvete som väntar honom och han vet inte att jag kan hjälpa fast jag inte får lov. Nu när jag kan röra mig fritt igen. Nu när jag inte sitter så jävla fast längre å folk har släppt mig fri en gång för alla,
Vi reste till en värld av bara kvinnor, där män var förbjudna fast kvinnorna tänkte på dem och talade som dem och ville vara som dem. Pappa bara skrattar åt det där fast jag vet att han själv är likadan. Han är inte som andra farsor jag mött, för jag har mött massor sen morsan lämnade kollektivet och ville göra en familj av spillrorna. Det var så mycket som blev byggt halvvägs och så kom hon på att det skulle vara ett rum i andra ändan av huset i stället och så rev hon ner det och sa att det var för min skull fast hon frågade aldrig mig om jag också tyckte det.
Så fort vi fått ordning på hyllorna så blev hon orolig och tyckte att det var instängt och att jag skulle ha större plats, andra vänner och att de inte ville oss väl, de som kanske kunde förändrat allting, men hon visste inget annat för hon fick aldrig lära sig det, för det skulle pappa ha fixat. Hon trodde alltid att han skulle fixa det, alltid och jag vet att han ville fast han trodde inte han skulle fixa det så det blev aldrig av Han sa att han skulle komma och han skrev ibland fast breven hann aldrig fram till oss förrän det var dags att bygga nytt. Det var som om hans brev jagade oss och så fort de hitta ända fram kände morsan det och drog vidare, för att hon var rädd men vad var hon rädd för egentligen? För att hon inte visste annat och aldrig varit med om nåt annat för att allt blev farligt när hennes dröm om kärleken inte var sann. För det var den inte. Hon vågade aldrig gå tillräckligt nära för att ta reda på det och han var för rädd om oss och för sig själv för att tala om för henne att hennes dröm bara var en dröm. Innan mina ben slutade bära så bar han mig ändå på ryggen fast han var så svag att han knappt orkade. Ja, nu menar jag inte att hans kropp inte orkade utan att hela hans inre skakade och skalv när han bar mig. Mamma ville inte titta när han tog mig på ryggen för hon var så rädd att han skulle vilja stanna och sen inte orka bära mig hela vägen, så hon lät honom springa med mig på ryggen över ängen och tillbaka å när han höll på att missa sitt tåg höll hon på att köra ihjäl oss allihop när hon skulle köra ikapp i isen och snön, fast däcken var blankslitna och bromsarna kassa. Sen grät hon för att han hade åkt så jag fick be henne köra hem för att jag frös i bilen. Sen sa hon att han nog inte kommer tillbaka och det var väl därför han inte gjorde det, inte just då, för att hon fick mig att inte inte våga tro att han skulle.
Nu vet jag att han är tillbaka men om jag inte tar tag i det här så kommer han att dansa med mig om en halvtimma och fast jag inget hellre vill än dansa med honom så får det inte bli så här, inte på det här sättet. För då blir det inte så som jag vill att det ska bli, vackert och för alltid. Då kommer hans själ att vara som ett släckt ljus."

Av Solsken 17 feb 2013 13:44