Reflektioner om välfärdssamhället

Pengarna finns tydligen inte där de behövs för att upprätthålla ett jämlikt samhälle. Eftersom banker och stora företag i många fall gör miljardvinster, och 5 procent av befolkningen äger 95 procent av kapitalet, kan väl detta inte bero på brist på pengar - som det alltid framställs som i media vid indragningar. Det måste väl ändå vara en obefintlig och felaktig politisk styrning som inte förmår tillgodose den genomsnittliga skattebetalarens rättmätiga behov till ett drägligt liv, oavsett ekonomiska, medicinska och sociala förutsättningar?

Vi har till exempel i min hemkommun blivit utan ambulans. Detta sker i ett så kallat välfärdssamhälle! Varför skall vi ha en mellanaktör som heter "Landstinget" när Finland klarar sjukvård utmärkt också i glesbygd utan något landsting?

Är det inte också så att vi i Sverige har skapat en gigantisk och ständigt växande sektor av administratörer och byråkrater som slukar en allt för stor del av kakan? Skulle inte denna sektor ha blivit snabbare, enklare och billigare när informationssamhället gjorde sitt intåg? Är det inte istället så att det nu går ofantliga summor just till ständig uppdatering och utbyte av datasystem och program, och detta har medfört än mer tidskrävande processer? Skulle vi inte spara tid och resurser med detta? Dessutom monterar stora lönsamma företag ner den samhällsservice som finns. Post, fast telefoni, apotek och banker som ej hanterar kontanter, vilket bör vara självklart så länge kontanter finns i vårt samhälle. Men chefen för banken sa i en intervju att han skulle ändra folks beteende angående kontanter. Då kan man fråga sig om han inte har fel jobb, och egentligen borde jobba som terapeut. Banken bör heta "rådgivningsbyrå" eftersom det tydligen är den inriktning i verksamheten som gäller, istället för kontanthantering.

Avregleringen av marknaden 1985 var ett gigantiskt misstag. Förändringarna innebar en oerhörd maktförskjutning, från våra demokratiskt valda politiker till "marknaden" - genomförd av dessa politiker. De abdikerade, så att säga, frivilligt. Följden av den förda politiken blev skuldkris och massarbetslöshet. Pengar blev en handelsvara och ett mål i sig istället för ett medel och ett verktyg som det var avsett och som det borde vara. Men nu gällde det att låna eftersom sparräntor ersattes av vidlyftiga lånelöften, vilket har eskalerat med banker och olika aktörers goda minne. Man sätter ockerräntor, vilket det faktiskt finns lagar mot, men kapitalet och makten går ju hand i hand. När bankkrisen kom var det ju ändå staten som gick in med skattemedel, samt ett vidgat räntegap som fick stå för notan.

Ett fortgående systemfel som är inbyggt i vårt samhälle kräver stora och omvälvande förändringar som inte är bekväma eller enkla, men nödvändiga. Vi behöver ett ekonomiskt system som är rättfärdigt och baserat på människans kunskaper och resurser istället för på döda ting som mynt och sedlar. Ett samhälle där alla kan komma till sin rätt och känna sitt värde och gemenskap oavsett kapacitet. Ett samhälle där resurserna koncentreras efter behov och inte till fem procent av befolkningen.

Vi kommer närmare ett holistiskt tänkande och ett jämlikare samhälle för varje dag som går. Naturen, vår miljö och våra barn är viktigare än pengar och kärlek. Lycka och hälsa kan inte ersättas av konsumtion, oavsett hur mycket reklamen försöker påverka oss att tro det.

Av Dick Scott 13 feb 2013 06:00