Hon ringde och grät - igen

"Hon ringde igen. Hon grät.

Du vet när det vackraste du har är fast i en tragedi - dag efter dag vanvårdas hennes en gång så oskyldiga leende till spillror. Allt för att tre små osäkra pojkar ska stärka sig själva genom att hacka på henne.

Jag blev ursinnig direkt. En ström av ilska omfamnade varje min blodådra. Hur kan man vara så kall att man förpestar någons liv? Barn är så hårda mot varandra.

Läraren säger att hon fixat allt, men varför måste jag lyssna på min dotter gråta i telefonen då? Varför måste jag vara den som tröstar henne, varför måste hon vara den som gråter? De som förtjänar tårar är de som inte är rättvisa mot världen vi lever i.

Hon har inte fixat någonting. Killarna går runt och trakasserar tjejer. Gör att de inte vill gå till skolan mer. De förtjänar ingenting. Jag är så arg.

När jag sprang dit var jag bortom mig. Jag såg dem och det brast. Jag har aldrig varit så upprörd i hela mitt liv. De skadade henne och det upphörde inte. Ingenting hjälpte.

Så jag sa till dem. Jag tog tag i deras armar och tryckte på tok för hårt. Jag höjde rösten av förtvivlan.

På vägen hem var det jag som grät. Vad är det för värld vi lever i?"

Jag säger inte att pappan till den mobbade flickan i Dalarna i veckan tänkte just så här. Men det är inte omöjligt att något liknande cirkulerade i hans hjärna. Samtidigt som det är fullt rimligt att han nu får betala skadestånd.

Att mobbning i landet vi kallar kärleksfullt kan gå så långt att en pappa oroar sig till den grad att han tar sig till skolan och försöker ta saken i egna händer, för att ingen lösning fungerar, och att läget sedan urartar - det säger mycket om vår samtid.

Vad är det för värld vi lever i?

Av Angela Larsson 26 jan 2013 06:00