Om att tänka positivt

En god vän hade läst mina små bidrag här på Sourze och kommenterade: "Du skriver ju bara om sådant du retar dig på. Negativism. Svartsyn. Kritiska kommentarer om det du uppfattar som dumheter vilka du anser att omvärlden ska rätta till. Om inte annat så för att tillfredsställa din personliga smak..."

Jag hajade till, protesterade lamt och började ändå titta igenom några av mina senaste krönikor och några andra små bidrag från det senaste året. Även artiklar och inlägg i debattens olika trådar här och där. Jag har en märklig förmåga vad gäller mina egna texter. När jag lämnat en artikel så är den helt borta ur huvudet efter bara några dagar. Det är skönt på sätt och vis, det ger plats för nya tankar som måste ut genom fingrarna och in i datorn, fort som fan innan idén försvinner puts väck. Nu är jag tyvärr ingen snabbskrivare och har genom åren tappat åtskilliga bra uppslag därför att pekfingervalsen tar lång tid på sig innan den når datorn via klaviaturet. Puff, där tappade jag en kul tanke. Misstanken är att de fem åren på sextiotalet som maskinsättare på Dagens Nyheter förstört min fingersättning. Då gällde ett helt annat klaviatur som satte sina spår bland de känsligare ledningarna i hjärnskålen.

En omläsning av gamla skriverier gör mig sällan ångerfull. Jag hittar sällan något som jag ångrar eller gärna vill ha oskrivet. Det handlar nog inte så mycket om kvaliteten på det jag producerat. Mer ett falnande intellekt. En gammal hjärna som gått på högvarv i femtio-sextio år är givetvis lite avtrubbad. Och förlåtande vad gäller de egna misstagen. Jag känner genast igen de gamla texterna men skäms ytterst sällan. Tänker glatt ibland: Fan vilken bra vinkel! Schysst formulering! Har jag verkligen...

Men åter till kritiken av den mörka tonen i mina krönikor. Pessimist, säger någon. Realist, säger jag. Varför ska just jag ljuga ihop små söta historier i rosenrött om en verklighet som är kolsvart? Se dig omkring, tidningar och övrig medial rapportering drar sällan mungiporna över neutralplanet. Sanningen är inte att leka med och bör inte förvrängas och återges i ljusare toner än den verkliga. Livet kan vara underbart för den som har tur. En titt i backspegeln säger mig att jag själv med familj inte är helt missgynnad av makterna, över tid. Katastroferna har inte sopat till oss förrän de senaste åren men då med tonvikt på tung överlast.

Men man kanske kan vara optimist under pistolhot? Nu tammesjuttsingen ska jag vara glad. Kåserier och krönikor bör faktiskt roa och muntra upp läsaren, som lagt ner några minuter av sin dyrbara tid på just min kria. Om jag ger mig fanken på att leta upp och skildra positiva händelser, tja, kanske, kanske jag smittas av den där hysteriskt tillkämpade positiva glädjen som verkar vara en norm i vårt svenska, ack så svårbegripliga samhälle.

Men glöm inte att Israel och Iran pekar på varandra med kärnladdningar. Ryssland rustar upp sitt slitna försvar, i Syrien dör fyrtiotusen människor av helt obegripliga anledningar, USA är konkursmässiga och bostadsbubblan närmar sig Sverige. Och minns att en EU-parlamentariker tjänar 120 000. I månaden. Tänk positivt.

Av Lennart Lundwall 20 jan 2013 06:00