Älskade kö

Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar som många gånger överskrider det förnuftsmässiga tänkandet. En gammal krum dam använder rollatorn som murbräcka, och passerar tämligen enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med gnällig stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller upp ett paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara detta och så, så svårt för att gå." En femtioårig, högröd korpulent herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två. Damen lägger kexpaketet på disken. "Jo, jag skulle ju ha ett paket grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans, barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror driver stressen till sin yttersta spets.

Minuten senare sätts grädden framför damen. "Det blir 32 kronor". "Oj så dyrt", tycker damen, men börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget. Ur kassen drar hon fram en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper hon upp den, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till myntinkastet där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente böjer sig ner för att plocka upp, inte av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration.

När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan: "Så glömsk jag är, jag skulle ju ha en Trisslott också." Hela proceduren upprepas på nytt; väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina varor, tittar på nummer två i kön. "Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet"?

"Vi öppnar här också", hörs det från motstående kassa. Oroliga ögonkast - vem hinner först? Den korpulente kastar sig fram och stöter hop med en tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen börjar skrika. En av dem slänger en öppnad godispaket mot honom och missar, men innehållet sprids över golvet. En stressad mamma börjar samla ihop skum, choklad eller vad nu det grällfärgade skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö två, den korpulente ställer sig strax bakom men får besked av mamman att det alls inte är hans plats, han försökte knuffa undan henne och barnen. Den korpulente är nu nummer tre i kön, tills en herre knackar honom i ryggen och upplyser om att hans plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter ihop och tänker att det tar nog inte så lång tid.

Väl framme vid kassan, hörs det i en högtalare: "Vi har fått varor, kan du ta emot, Lasse?" Lasse låser kassan, reser sig, ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot den andra kön. Följer själv efter och hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar butiken och hamnar som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.

De pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon en accelererande ilska som riskerar övergå i okvädningsord, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något och glömmer maken, tittar sig kring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt, "Titta, titta... det är ju ICA-Stig". Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet. "Det är inte ICA-Stig, ser du väl för fan." Men hustrun envisas med att det visst är ICA-Stig. "Men för helvete, vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA-Stig!"

Det första och i och för sig enda samtalet i kön dog ut. Ja, mobilsamtal pågick naturligtvis bland de yngre som pratade, surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla var utsliten, och jag ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl blir dags, inte behöver knäproteser - snarare tumproteser till tummar utslitna av sms och surf.

För vissa i det närmaste på gränsen till "köpsykos", sniglar raden av otåliga, tuggummiiddislade, svärande och mumlande personer framåt.

Varför utsätta sig för detta, tänker jag och vänder i dörren när jag ser alla uttråkade, sorgsna och uppretade ansiktsuttryck - undrar vad som hänt? Begravningsfölje, eller?

Av Nils Mohlin 15 jan 2013 06:00