Att sitta på en bänk

Jag har lite olika roligheter för mig när hjärnan är - som min gamla vän Anders Ek brukade säga när han såg att jag var frånvarande - i friläge.

När jag känner att just denna känsla är på väg letar jag oftast upp en bänk och sätter mig en stund och då avhandlar min hjärna vad det nu är som är på antågande. Det finns säkert en diagnos för detta också i dessa moderna tider, eller i alla fall en bokstavskombination skulle jag tro.

Att bli störd i något utav dessa ögonblick är bland det värsta som finns, då det är så svårt att hitta tillbaka igen eftersom det inte är som jag anstränger mig att börja tänka, utan jag sätter mig och så rullar det vidare bara av sig själv. Genom åren har jag oftast då bänkar uppsökts och någon satt sig ner och hälsat blivit så störd och avbruten att jag funderat över att göra en skylt som jag skulle kunna hänga runt halsen där det skulle stå "Snälla stör mig inte jag tänker!" Men jag tror att även de stunder jag inte skulle blivit störd i vanliga fall skulle spolieras även de då skylten skulle väcka många roliga frågor av förbivandrande.

Sällan, och då menar jag väldigt sällan, så sätter sig någon och pratar med mig och det visar sig att samtalet blir så givande, att jag när jag lämnar bänken snarare tror att samtalet med denna person var just det som var meningen med mitt bänkuppsökande.

När allt går som det ska med mig och min bänk så brukar det sluta med att jag reser mig och oftast säger ljudligt "Japp så är det nog med det!" trots att jag sedan vid en förfrågan knappast ens skulle komma ihåg vad det var jag kom fram till för fantastiskt, men känslan av att ha fått stor sinnesro infinner sig med råge ändå.

Just idag när jag uppsökte en bänk och satte mig så tog det inte mindre än 10 minuter innan jag fick ett besök av en äldre man. Tålmodigt och väluppfostrat sa jag "Ja, det kan vara skönt att sätta sig en stund, mannen som var skulle jag tro cirka 80-85 år gammal pustade ut och sa " Ja om några dagar fyller jag år, tiden går och kroppen blir trött. "Ojdå," sa jag, " jag fyller också år snart faktiskt fyller jag femtio nu den artonde." Mannen tittade på mig och sa "Ja det var då sannerligen ingen ålder, är du nöjd med vad du uppnått på femtio år då?" Jag svarade utan att tänka: "Jag skulle inte ändra en dag i mitt liv varken de dåliga eller de bra." Den gamle mannen log och sa "Det skulle faktiskt inte jag heller och det måste väl räknas som full pott, eller?" Jag funderade en stund och sedan sa jag: "Det finns en händelse i mitt liv som sticker ut från alla de övriga och har följt mig hela mitt liv." Nu tycker ni kanske att detta låter konstigt mellan två okända människor på en bänk, men så är liksom reglerna på bänkar, det finns inga och det är fritt spelrum som gäller, man kan prata om vad som helst med vem som helst.

Jag berättade för honom om alla de fantastiska tavlor min morfar hade målat och att jag alltid tyckte att han återgivit naturen så fantastiskt, att jag började ta med mig en tumstock överallt jag gick, och när jag såg något vackert så fällde jag upp de första fyra träbitarna och formade en ram av tumstocken, varvid jag sedan försökte se vad det var morfar såg som framgick så fantastiskt men som inte vi vanliga kunde återge.

Detta höll på tills jag en dag formade fyrkanten när jag såg en speciell sak mitt i en Blekingsk urskog innehållande stora stenbumlingar ditförda av isen, och tjocka höga tallar med mossbeklädda ben. Vad jag såg just då kräver en hel krönika så det får jag återkomma till men att det var det mest fantastiska jag någonsin sett eller någonsin skulle få se så var det och det förstod jag med ens, tumstocken kunde läggas åt sidan för bättre än så här skulle det aldrig kunna bli, mission acomplished.

Den gamle mannen sa: "Menar du då att det som du såg var så fantastiskt vackert och underbart att det stuckit ut så från allt annat du upplevt?" Jag svarade: "Absolut men det är lite svårt att förklara." Den gamle mannen sa "Det är inte alls svårt att förstå i alla fall, du måste bara inse hur fantstiskt mycket och underbart som måste finnas på båda sidor av din triangelram för att kunna uppleva det, skönheten och det fantastiska fanns även inom dig själv för att kunna uppleva den."Plötsligt kom det en liten vit terrier springande och hoppade framför den gamle mannen, mannen sa " Ja ja ja, vi ska gå hem nu Gabriel, lycka till med nästa femtio år min vän." Han log och sprang iväg med hunden som om han var 15 år gammal och inte 85, och om jag inte såg fel, vilket jag väl måste ha gjort, så hoppade han lite och slog ihop klackarna när han var långt borta - men det måste väl ändå varit jag som såg fel...

Nu är vi inne i det nya året och jag hoppas verkligen att ni alla haft det så bra den första veckan att ni kan fredagsmysa rejält.

God helg alla Sourzare!

Av Angus Liddell 04 jan 2013 06:00