sourze.se

Livet på sjukhus

Strax efter lunch kommer två av de nyopererade tillbaka. Morfin pumpas i dem, och inom en timme är de som ett par halvlulliga festprissar på väg hem från krogen.

Livet på sjukhus har sina sidor.

Själv har jag fått en ny knäled, inget märkligt i det. På samma rum finns tre bäddar till och patienterna skiftar i takt med att medicinskt färdigbehandlade skickas hem. Knäproteser, höftproteser och diskbråck delar på utrymmet. Vitsen med en protes är att man blir smärtbefriad, visst kan det göra ont första dygnen, men det är som en lätt vårbris i relation till de smärtor, som i vart fall jag drogs med i åratal innan operationen. Det var med stor glädje jag åkte till St Görans sjukhus.

Alla har tydligen inte samma inställning. I detta begränsade sjukrum upplever jag nervöst pladdrande, visslande och mumlande personer, som stönar och skriker. Intrasslad i slangar försöker jag förklara att det här är en skitgrej, som genomförs proffsigt på Sveriges bästa sjukhus. Det är fan inte nån jävla avrättning de skall ledas till. Visst jag kan förstå att vissa kan känna viss oro inför en sådan här operation, men inte till den milda grad att jag får leka Dr. Phil större delen av natten. Halv två gav syrrorna honom sömnmedel, jag sa: Nu får du allt vara snäll och hålla truten för nu skall jag sova!

Klockan är 05.22, han har vaknat igen och nu låter det som han rabblar böner, eller vad fan det är, men det är lugnt snart kommer min kompis Muhammed. Muhammed är en stor, rund och gemytlig undersköterska, som jag skrämde hicka på när jag själv ville gå på toa i går morse 16 timmar efter min operation. Han sprang som en skållad råtta efter en jäkla gåstol till mig och snodde mina rakgrejor, när jag ville snygga till mig.

Vitsen med de här proteserna är att man skall komma igång så fort som möjligt, helt enkelt våga använda dem. En annan rumskompis, som fegade och inte ville stiga ur sängen, gav personalen laxermedel, så nog fan kom han ur sängen alltid, men det blev inte längre promenader än till toa, om än ganska många.

Nu kommer sympatiske Muhammed och säger med sprudlande glad röst till min rumsgranne: "Nu skall jag ta dig till operation". Sängen skakar nu om möjligt än mer och för ett herrans väsen. Stackars Muhammed tänker jag, men snart kommer han tillbaka och ger mig frukost och en trevlig pratstund. Skall överraska honom med att hålla mig lugn och äta frukosten på sängen.
 
Hela morgonen och förmiddagen har jag rummet för mig själv, tyst, lugnt, kan läsa, skriva och njuta av solens strålar och den fantastiska utsikten mot Globen. Strax efter lunch kommer två av de nyopererade tillbaka, den orolige mannen som jag fick offra nattsömnen på och en lite yngre diskbråckspatient. Lika omtöcknade båda efter narkos. Som björnen vaknar ur sitt ide, kvicknar sakteliga till, morfin pumpas i dem och inom en timme är de som ett par halvlulliga festprissar på väg hem från krogen. De kunde i alla fall haft vet att bli illamående. Liggande i vars en hörna börjar de högljutt konversera diagonalt över rummet. Beskriver med dramatiska ord sina traumatiska upplevelser i operationssalen och snart glider samtalet över till sport. Gud bevare mig, i dryga två timmar hör jag på det diagonala hockeylirande samtalet. I andra hörnan snett emot mig har placerats en höftopererad kvinna, lika ointresserad av deras samtal som jag. Plötsligt kommer diskbråcket på att det visas hockey på en av TV-kanalerna, ringer efter personal och säger att han och hockeykompisen skall kolla en match. Samstämmigt försöker båda ta sig ur sina bäddar och först då inser de hur fjättrade de är till sängarna med kateter, kisspåsar, droppflaskor och antibiotika. I det närmaste är sorgen total, en desperat diskbråckspatient frågar mig direkt "du jag får låna din padda och kolla matchen". Nej det får du inte, "jag skriver om er". Konstigt men då blir det rent tyst i rummet, kvinnan snett emot mig drar en djup suck av lättnad och tittar tacksamt på mig.

Dagen jag skall skrivas ut har äntligen kommit, sjukgymnast inleder med ett övningspass, undervisar hur jag skall gå i trappor och i övrigt förflytta mig. Arbetsterapeuten vill i all sin välmening packa på mig allehanda olika hjälpmedel för att jag skall klara min vardag lite lättare under närmaste tiden. Av föreslagna tiotalet åtgärder och hjälpmedel lyckades jag förhandla ner mängden till en kudde och en griptång. Sjuksköterskan kommer med olika råd, massor av papper och tider för återbesök, så äntligen läkaren som opererat mig, en trevlig kille, som tagit med kopior av röntgenplåtar. Före och efterbilder av knäet. Eftersom jag varit ryggmärgsbedövad under operationen hade jag med hjälp av förstående narkossköterska, med intresse kunnat följa en stor del av förloppet efter att lättat lite på insynsskyddet. Operatören tittade knipslugt på mig "tyckte du det var intressant?" Absolut, svarar jag. "Åk hem med dig nu och var inte alltför djärv, det där skall ha tid på sig."

Jag lämnar St Göran nöjd och belåten och längtar efter lugnet i hemmet och min fru.


Om författaren

Författare:
Nils Mohlin

Om artikeln

Publicerad: 27 dec 2012 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: