Starkt Gardellskt aidsdrama på Stadsteatern

Ömheten
av Jonas Gardell
Stockholms Stadsteater
Regi: Jonna Nordenskiöld

Här berättas om hur aids började gripa omkring sig på 1980-talet, och om några av dem som drabbades. Nu är det dags för Jonas Gardells Ömheten att sättas upp på Stockholms Stadsteater i regi av Jonna Nordenskiöld. Pjäsen skrevs redan 1989, då aidsepidemin och hysterin grasserade som värst, och kan ses som ett slags förstudie till Torka aldrig tårar utan handskar. Även här får vi möta Benjamin och Rasmus, spelade av Kristofer Kamiyasu och Björn Elgerd. På Stadsteatern kretsar handlingen dels kring firandet av Rasmus födelsedag, då hans föräldrar får veta att deras son har aids, dels om Rasmus sista tid i livet, då han ligger intagen på sjukhus. För den som följt teveserien klingar mycket av det som sägs och utspelas på scenen bekant.

Teveserien var drabbande och det är också Ömheten, som koncentrerat lyfter fram och berättar om två mycket svåra situationer. Här finns gott om utrymme att utforska de olika karaktärerna och deras handlingar. Livet skall snart ändas för den ene av de älskande och det är rörande, för att inte säga outhärdligt att se dessa två unga, stundom fortfarande barnsliga människor förtäras av det oundvikliga som väntar. Outhärdligt är det också att se hur Rasmus föräldrar, spelade av rutinerade skådespelarna Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson, genast efter sonens död, vänder Benjamin ryggen och kyligt meddelar att de inte vill att han kommer på begravningen av rädsla för att släkt och vänner skall få reda på hur sonen levt och vad han avlidit av. Med några få ord illustrerar detta föräldrapar alltför väl vad rädslan kan göra med vanliga och, i andra sammanhang, kärleksfulla människor. Scenografin är mycket sparsmakad vilket är passande då fokus då istället läggs på paret på scen och den intensiva ångest som drabbar dem.

Även om man sett teveserien eller läst den första delen i trilogin, Kärleken den andra, Sjukdomen, kommer till våren och den avslutande delen, Döden, hösten 2013 , är det värt att se Ömheten. Direktheten, som teatrarna är oslagbara på och ensamma om att kunna förmedla, skapar en förtätad atmosfär som mycket bra manar fram två unga människors känslor på randen till avgrunden och de stämningar som samhället genomsyrades av den gången.

Av Mikael Björnfot 26 dec 2012 12:43