Mannen som svalde tiden. utkast ett, del tre.

Så log han igen. Tillbakalutad så snabbt att jag började undra om inget hade hänt. Tvivla än mer på min mentala hälsa. Han pekade på sin mun, nickade. Mitt i malströmmen av fruktan och beundran kände jag en sådan väldig irritation över hans tystnad. Och Maria bara sov! Som jag hatade henne. Hatade, hatade, hatade. Hatade min bästa vän för att hon lämnat mig ensam i detta otäcka där inte ens fåglar sjöng eller vattnet brusade. Där jag var för att jag lovats berättelser, lovats att vara särskild och utvald, nyfödd- den första av mitt slag.



Jag skulle precis säga något vasst, när han åter gapade, men utan att luta sig mot mig denna gång, och jag kan inte förklara det, men hans muns mörker var som hypnos, jag lutade mig, det var jag som lutade mig och jag såg hans svalg och hans rödgrå tandkött och den svarta stumpen där tungan borde varit. Eddy Sjörövaren drog mig tillbaka. Jag svalde och svalde. Kände efter att min egen tunga var kvar. Nog var den det, som en blöt, död snigel i munnen på mig. Alldeles slapp och ovillig.


Eddy Sjörövaren lade handen på min panna och jag blundade instinktivt. "Julietta" viskade han, jag kände hans andedräkt mot mina ögonlock men ingen doft nådde mig, den han alltid hade, den av tuggtobak och whisky och något ruttet. "Det här är min bästa vän" fortsatte han.

"Han är bäraren av tusen sagor som en gång var sanna. Det var därför de skar av honom tungan. För att han inte skulle kunna berätta något längre- berätta om ett innan vi inte känt- varken du eller jag- och ett efter, en tid ännu att komma. Vi har vandrat tillsammans på många öde vägar. Han och jag och andra män som fört en annan kamp, en annan än den era fäder och bröder förgäves dör för på slagfält redan förlorade. Du måste förstå, Julietta, att jag har sett saker du också kan få se, men det är långt, långt dit."


Eddy Sjörövaren skrattade till. Jag var tillfälligt stum, hakan var en skinnsäck full av sten. När jag öppnade ögonen granskade de mig båda två. Maria hade börjat vakna, ögonlocken dallrade likt hägringarna över vägen då hettan lade sig. Jag tänkte: Jag älskar henne. Det var naglar i magen. Skam över att jag tänkte tvärtom alldeles nyss- hur kunde jag! Maria, min syster med annat blod.


När Maria vaknat helt och satt sig på huk med sina pepparkornsögon och fågelskuldror vända vaksamt och starkt mot oss andra, fortsatte Eddy Sjörövaren att tala. "Jag vet inte hur jag skall nå fram till er när det gäller sanningen jag har att säga. Kanske har jag redan, men jag vet inte. Ni vet, jag är ingen sjörövare- men jag är glad att ni uppfann mig som sådan. De hade kunnat skära av min tunga med. Men jag är inte... Jag vet inte lika mycket. Min vän är här för att berätta."


Maria tittade nyfiket på den lille mannen. In i hans mun, precis som jag hade gjort. "Men hur skall det gå till?" frågade hon. "Han har ju ingen tunga!" Jag skämdes lite då, som om hon förolämpat den stumme, men han skrockade ljudlöst och klappade Maria över håret. Godkände barnet- ville locka fram det. "Allt i den här världen är inte ljud" svarade Eddy. "Tänk på detta- Har någon någonsin gett er ens en kvart ifred, låtit er tänka själva? Har någon fått det, någon av de barn ni känner? När ni får- får leka- är det en sådan kort lycka och den kärleken ni har till varandra gör att era tankar binds ihop. Det är ingen dålig sak, men..."


Eddy tittade på mig. Jag tänkte inte längre "Eddy Sjörövaren"- det hade känts respektlöst. Han fixerade hela mitt väsen- gjorde mig statisk- gjorde mig till en lyssnare och inget annat. Det var dittills det vackraste jag varit med om. "Den här mannen" sade Eddy, "Den här mannen hade en gång ett namn. Den här mannen var bäraren av ordet- så vi glömde det namn han getts. När hans tunga skars ut var några av oss som inte hunnit fly tvungna att se på, innan sin egen död. De arkebuserades sedan framför ett dike fyllt av stinkande dy, med många fler skott än nödvändigt.

Vi andra kunde inget göra utom att glömma. Fortsätta gå. De döda är döda. Inget kan spolas tillbaka, ändras. Denne man visse det innan vi visste. Vi andra kunde inget göra utom att fortsätta glömma. Fortsätta gå. De döda är döda. Inget kan spolas tillbaka, ändras. Denne man visste det innan vi visste. Vi tog inte vara på liken. De fick tas om hand av jorden, av marken. Av det som växer över.

Och ett namn är inte allt precis som ljud inte är. Och, som sagt, detta är min alla bästa vän. Vi som känner honom och vet hans hemligheter, som ni också skall få veta, vi kallar honom Mannen som svalde tiden."

Av Klara Norling 14 dec 2012 13:20