Mannen som svalde tiden. utkast ett, del två.

"Kom nu kvickt, pilgrimer!" ropade Eddy Sjörövaren som trots spikarna i benet haltade fram med gott försprång. "Vad är en pilgrim?" frågade Maria. Hon var den av oss som pratade mest, jag var den som betraktade. "Någon som reser" svarade han. "Som reser till en särskild plats. Där saker spelar roll, där man är särskild." Maria stannade upp och blinkade några gånger inför denna ära, men kom snabbt till sans, log och skuttade mot vattenranden. Väl där spanade hon över vattnet, kisande mot horisonten där det ännu var brandgult, ett starkt ljus in i sköra pupiller.

"Är det en kapten?" nästan viskade hon. Vi var förtroliga nu. Vi var tre pilgrimer, vi var särskilda, vi var nu på en särskild plats. sammanbundna för evigt, minns jag att jag tänkte, utan att veta hur sant det faktiskt var, skulle bli. "Vänd dig om" svarade Eddy Sjörövaren.



På en av de halvruttna förkolnade bänkarna bakom oss satt en man med yvigt vitt hår. Det såg nästan ut som han sov, så vi tassade på fötter som var lättare än någonsin, rakt över glassplitter som inte gjorde ont i våra valkiga fotsulor. När vi var mindre än en meter ifrån kom plötsligt musik från mannens sänkta ansikte. En melodi så melankolisk att våra ögon tårades. Händerna som höll munspelet var små och finskurna, han var överlag en liten man, med hud i samma färg som de mäktiga trädens löv, de som lever på på bergen bortom staden, och haven, har i september.

Hans kläder var, liksom håret, vita. De var smutsiga och trasiga liksom alla andras i den här delen av staden, troligen av hela landet, världen? men det syntes liksom inte, det var som att hela han sken. Maria klättrade flinkt upp bredvid honom på bänken, men jag stannade där jag var. Det var något som gjorde mig misstrogen. Han kunde väl inte vara, eller kunde han vara… Något annat än vi, något helt annorlunda? Något främmande, orörbart? Ordlöst?


Maria sträckte ut fingrarna i en gest som gav mig intrycket att hon var på väg att röra vid hans axel. "Låt bli!" sade jag, högre än vad jag menat, och hon tittade förvånat på mig. Om någon hade frågat mig då varför jag sade det, undrar jag såhär i efterhand vad mitt svar hade blivit. Skulle jag sagt att han var en helig man, att vi gjort vår pilgrimsresa till denna plats, denna enda plats som var den enda i världen där något fortfarande var heligt?

Eller skulle jag sagt något annat, nästan tvärtom- att jag hade ett obehag som grodde i magen likt en potatisplanta vilken redan ruttnat i jordens livmoder, innan bladen ens kommit upp mot ljuset? Förruttnelsen- den som för alltid hindrar de vita blommorna att slå ut. De vita blommorna.

Hade jag svarat att jag inte visste? Det spelar ingen roll, för ingen frågade, och jag sade inget mer.



"Julietta," sade Eddy Sjörövaren, "Du behöver inte vara rädd." Högröd i ansiktet av ilska stirrade jag på honom, stämbanden skavde av skriket-lögnen- att jag minsann inte var rädd, att jag var sexton år och hade sett hur livet ser ut och således inte fruktade NÅGOT, men inget kom. Jag tror hjärtat hakade upp sig. Hakade upp sig av tvivlet, ambivalensen inför vad jag skulle tänka och känna.

När färgen sjönk på mina kinder hade signalerna från hjärteroten till rösten att haka upp sig fortplantats, en suck blåstes ut mellan mina läppar som en lätt vind och axlarna sänkte sig, trots att jag kände mig spänd och obekväm. Det var svalare nu än bara en trekvart tidigare, men jag svettades ymnigt utan att kunna förklara varför.

Jag kunde inte förklara någonting, och det gjorde mig ännu argare. Mina ben var så stela att det kändes som att gå på styltorna Franco tillverkade av överblivna träbitar, som fallit från barrikadernas byggnadsplatser, när jag stampande och stapplande gick fram till den lille mannen med munspelet och slog mig ned på hans andra sida.


Sittande där, relativt rasande men med ett ofrivilligt avtagande humör, lyssnade jag halvt till hans spelande, halvt till mitt rusande blod, innan det kom ett märkligt lugn över mig. Det lugnet vävde in mig likt en dröm skulle gjort, en av de goda drömmar jag hade då och då, en av de drömmar som handlade om en värld som försvunnit redan innan jag fötts, som jag inte kände till och därmed var fri att fantisera om.


En sådan dröm jag hade slutat ha i vaket tillstånd redan när jag var mycket liten, den dagen mamma örfilat mig, hårdare än någonsin innan, för att jag var "lat och frånvarande" när vi tillsammans lade lakan över de som var ohjälpligt sjuka- bortom räddning och hopp- av den enkla, logiska anledningen att dessa redan bortgnågna med sina grunda andningsintervaller, hade skrämt dem som hade en liten chans att tillfriskna; deras skrumpnade, hålögda ansikten, koagulerande rött i uttunnat hår och spruckna mungipor.

Jag var rädd för dem, jag var rädd att bli som de.



"Jag är vaken" tänkte jag. "Jag är vaken." Om och om igen rullade den underliga, och för mig helt nya, meningen jag tänkte en sak mellan raderna, eller i dem: "Är det såhär frihet känns?" bakom pannan tills jag sade det högt.

"Maria. Maria, jag är vaken." I skam slog jag händerna för munnen. Vem säger något sådant? Var jag på väg att bli en dåre, eller gå i regression? Eddy Sjörövaren skrockade förnöjt, och som om han kunnat läsa mina tankar sade han "Det är inget konstigt med det, Julietta."

Inget konstigt! Det var en stor lögn, tänkte jag. Men dårhuset var stängt, tiderna svåra, alla blev mer eller mindre galna till sist om de levde tillräckligt länge för att bli det. Den trösten kunde inte kallas klen. Jag tog den i munnen och åt den. Den lade sig tillrätta i magen, en nöjd kattunge.



Jag hade hört melodin förr. Men när? När jag var barn? Om jag varit barn? Jag mindes inget sådant, att vara barn. Det måste ha förekommit- Jag tyckte om att inbilla mig det- Och jag mindes någons stärkta skjorta, någons valkiga händer, sträva skägg. Pappa. Ja, jag mindes pappa. Melodin, var den därifrån?

Eller från när jag sovit, ensam? Nu när jag mindes pappa, mindes jag famnar, inget sådant ville jag minnas, inget sådant, det gör ont, ondare än taggtråd runt vristerna under den röda solens middagstid.



Melodin svepte mig in och ut ur verkligheten. Den slingrade sig i luften, tonerna var rök från en osynlig pipa, ja, de doftade till och med frukttobak, de doftade som de ängar jag aldrig sett måste dofta. Jag var inte säker längre på att jag var vaken. Frukttobak. Den stärkta skjortan... Pappa.


Jag insåg med ens att solen sänkt sig, oavsett om det var på riktigt eller inte, och att det nu var tyst. den lille mannen hade lyft sitt huvud. Han betraktade mig med ljusa ögon. Mina läppar var spruckna. Ansiktet så ensamt. Jag ville be om hjälp. Det hade jag aldrig gjort. Och hjälp med vad? Varför nu?


Maria sov på marken, ihopkrupen i sin röda klänning; en vallmo som slutit sig i beredskap för natten. Men denna natt skulle jag inte sova. Denna natt skulle jag få veta. Jag skulle tala med den helige mannen på ett heligt språk, jag skulle kunna det språket automatiskt, jag hade burit det inom mig sedan jag föddes- det var jag övertygad om.



Eddy Sjörövaren lade armen om mina axlar. Han stod barfota i det glesa, ljusgula gräset bakom bänken. Hans blick var fastnaglad på en punkt cirka två meter ovanför vattnet. En tanke slog mig; Hans melodi bor där, den är helt annan än min. Båtar, doften av salt. segel, de som nu användes till svepningar. Hans dröm var inte min- men källan var densamma.

Den lille mannen log ett tandlöst leende. Jag log tillbaka, försiktigt. Det ryckte i mungipan, en arg nerv där, ovan vid att vara i leendets position. Eddy Sjörövaren som uppenbarligen väckts ur den värld som kallades frihet och hopp och framtid, Framtid. den finns, den finns, den finns! lutade sig över mig och hälsade sin vän med en strikt honnör. Som svar fick han en nick.


Jag sträckte fram handen, som man gör mot fint folk, och sade "Goddag". Han skakade min hand och sneglade upp på Eddy Sjörövaren, mellan dem ett band av broderskap jag inte förstod. Efter någon minut tittade han på mig igen, allvarligare. Han öppnade munnen och jag log igen, väntade mig ett goddag antar jag, men han bara gapade.
Gapade större och större och lutade sig närmre och närmre, jag hamnade i paralys- eller var jag fasthållen?- allt som känts heligt och vackert hade begravts i gruset, i glassplittret jag nu kände där det trängt igenom hud och valkar, det blödde, mina ögon kändes fyllda av var, kletigt gult var, jag såg mina händer framför bröstet på mig, men det var inte mina händer- vems händer-

Av Klara Norling 13 dec 2012 10:59