Subjektiviteten stal hennes själ

Hon satt på en stol i landet där inget är allting och beskådade och begrundade filmen som rullade framför hennes ögon. Stillheten och renheten runtomkring henne var total och känslorna som annars var hennes vågskål hade lämnat henne. Hon lyfte blicken mot skärmen framför och såg hur hennes goda väninna fick utstå det ingen människa skulle behöva gå igenom.

Filmen handlade om den värsta destruktivitet som två människor kan utsätta varandra för. Efter en slitsam separation såg hon hur väninnans man sålde hennes själ för egen vinnings skull. Han, som hon också kände väl, hade i sin iver att slippa den mödosamma självrannsakan slängt hennes osynliga varande framför dem som inte borde behöva ta ställning för att slippa blicka inåt.

Medan filmen rullade på kunde hon med en icke-dömande reflektion se hur mannen sårade inte bara dem som stod honom nära, utan också sig själv och kvinnan. Ingen har den totala sanningen, utan den är alltid subjektiv och utifrån betraktaren vinklad till den egna fördelen. Till och med att säga att bilen är röd är ett subjektivt omdöme inför en färgblind person. I stolen som nu började ge henne obehags känslor insåg hon definitivt att sanningar inte fanns.

Människan har en förmåga att vinkla händelser till sin egen fördel för att vinna tid. Tid för vad, undrade hon. Kanske tid så att önskemålet om reflektion skulle infinna sig.

Här såg hon ingen önskan om självrannsakan. Mannen hade förlängst slängt kvinnan till vargarna som nu satt och smaskade i sig resterna av det som en gång var hennes livfulla, skrattande, och empatiska del. Det som en gång hade funnits var nu borta, och alla var förlorare i den sorg som la sig tungt över skärmen.

De som ännu inte hade förmågan att själv bedöma tittade mot mannen och gav honom deras hand i det vargarna tog sin sista tugga av själen som nu försvunnit från filmduken.

Utan sina känslor kunde hon se hur mannen log bekvämt och tog de nära i handen och vände sig om för att gå vidare i det subjektiva som omhuldade dem i ett blått skimmer. Ibland kan det vara svårt att se, och ibland säljer vi andras och våra egna själar i hopp om att den sanning vi tror finns ska följa oss på vägen.

Hon såg kvinnan som nu själlöst vandrade vidare. Bort från allt det som blivit henne fråntaget, mot en ovisshet, men också mot en renhet som bara hon visste existerade. För att överleva upprepade kvinnan för sig själv orden som en av den nära ofta använde: "What comes around, goes around", och hoppades att tiden skulle göra sitt.

När hon kom tillbaka från landet där inget är allting möttes hon av sina känslor som väntade, och hon kände hur värmen steg inom henne och tårarna började hitta sin väg ner över kinden. Sorgen över alla de inblandades förlust fick hennes kropp att falla ihop och skaka i ljudlös gråt. Människan är sin egen största fiende, och i bästa fall sin egen största välgörare om vi vågar ta till oss och rannsaka oss själva.

Hon visste att kvinnan idag befann sig långt borta, där ingen kunde nå henne. Hon hoppades att hon hade börjat hitta sitt förlorade inre igen, och att hon så småningom skulle komma tillbaka till de som stod henne nära för att göra upp om det som ingen egentligen vet något om.

Av Birgitta Stiefler 03 dec 2012 06:00