Indien - mina upplevelser och insikter

Att befinna sig i ett annat land, utan de förnödenheter man är van vid, är inte alltid så lätt. Man får göra avkall på så mycken bekvämlighet som vi i Sverige tycker är en självklarhet. Men ett bekvämt, varmt och ombonat liv, är inte alltid en självklarhet i världen... så vi svenskar är bortskämda! Ändå är folk för det mesta glada här i Indien. Då menar jag dem som inte har den här bekvämligheten. De som tvättar på gården i kallt vatten nu är det vinter, de som förlorar sina tänder en efter en, de som tigger och är lemlästade. Men, de hjälper varandra. De har en grundtanke.

De människor jag bor hos har en tanke om att alltid hjälpa andra först och tänka på sig själva sist. Det är ett kitt som håller genom eld och vatten! Omtanke och kärlek borde vara luften vi andas, men tyvärr är det omöjligt i vårt land som jag ser det i många fall. Jag kommer att sakna Indien på många sätt när jag kommer hem.

Jag kommer att sakna de glada minerna, de beslutsamma uppsynerna, de små hustemplen i varje affär, där butiksägaren har en liten egen gudstjänst eller tacksägelse varje morgon. De glada tillropen "Hare Aum" från främmande vänliga själar - "Gå med Gud", betyder det ungefär.

Många människor har det bra här. De åker iväg med sina små välkammade barn till skolan på morgonen, ofta på en motorcykel eller i en bil. En del promenerar till skolan med barnen. De gamla sitter i stolar utanför husen och tittar på folk och ibland hälsar de så fint och glatt, när jag går förbi på gatan.

Jag har bott lite här och var på min resa. Ibland hos vänner, men nu har jag valt att bo ensam den sista tiden innan jag åker hem, på ett hotell. Från början, fick jag låna en lägenhet av en vän. Den var ljus och fin, hade toalett och gasspis att koka egen mat på. Jag fick även ärva grannen, hos vilken vi hade mysiga teträffar.

När vännen kom hem valde jag att flytta till en familj med en tonårsson. Där lärde jag mig mycket om familjens liv, deras vänner och om dem själva - hon från Italien och han från Indien. De har fyra barn, den yngste sexton, de andra jobbar i Italien. Han var en Baba en religiös person hon en italienska med spirituella rötter. De blev förälskade och på den vägen är det. De gifte sig och lever nu som "householders", men lever ändå ett religiöst liv.

Jag, som är van att bo själv, har valt att flytta och bo på hotell. Jag vill se lite på TV som jag är van och gå in på datorn när jag har lust, samt utforska gatan där jag bor. Det är nog ett så stort äventyr för mig. En del människor åker hit och dit och vill hinna se så mycket som möjligt. Själv väljer jag att upptäcka omgivningen, det händer ändå alltid en massa saker förutom, som att en kille från Schweiz har gjort en film om munklivet här, som jag är bjuden att titta på snart. Väldigt spännande, för allt som har med kreativitet tycker jag om. Indierna är väldigt kreativa, väldigt skickliga på alla hantverk och snabba. De kan snickra ihop till exempel en dörr med enkla medel, en linjal och lite enkla verktyg, lite klister och en såg. Vips, så har du en snygg dörr! Hade jag vetat det från början, hade jag gift mig med en indisk hantverkare. Då hade han kunnat snickra ihop hela hemmet i min egen stil!

Här finns mycket färg och många mönster på kläder och i textilier. Männen bär ofta pullover med ett snyggt mönster och kvinnorna mest saris, dessa färgglada kvinnokläder, med lager på lager av tunt tyg. Över sarin har de ofta koftor i glada färger och vissa strumpor i sandalerna, nu när det är kallare här. Men en del går också barfota med tunna kläder. Skramlande armband i plast eller guld är väldigt vanligt - och örhängen, också på män.

I dag såg jag en jättesugga som sprang mot en vattenpöl. Efter kom den lilla ungen. Suggan lade sig ner och rullade sig i gyttjan, precis som man säger i sagan att grisar gillar - och ungen stod och tittade på. Efter en stund gick ungen också ner i gyttjan och gjorde likadant. Sedan tågade de glatt iväg, smutsiga men glada och på nya upptåg. Det såg jättekul ut! Djuren är så roliga. Ibland tittar kossorna med stora ögon, precis som om de fattar vad man tänker.

Många indier vill bli fotograferade med en västerlänning. Det tycker jag är kul och bjuder gärna på det. Inte för jag förstår varför, men en del, speciellt barn, kommer fram och vill skaka hand och säger: "Hello - how are you?" Sedan springer de iväg.

Jag har upplevt både sorg och glädje i Indien. Vad jag har lärt mig är att världen är underbar, att vad som helst kan hända i livet, om vi bara tror på oss själva och andra. Att det inte är så långt mellan oss människor som vi kanske tror, vilken kultur vi än kommer ifrån, och att världen kan bli vår. De flesta här i Indien har inte råd att resa men jag har råd än så länge, för jag har sparat lite för att resa. När jag inte kan resa längre, kommer jag alltid att ha Indien i mitt hjärta. Landet där allt är möjligt. Landet där allt går framåt med raketfart och på samma gång stannar vid det gamla nedärvda mönstret, i skydd av templen. Dessa gamla byggnader där urgamla seder och hyllningar till gudarna fortfarande bedrivs, som för flera tusen år sedan. Där rökelsen, ljusen, gudabilderna och färgerna skimrar i kapp med varandra och där urgamla mantras mumlas och läses på dessa heliga platser.

De fattiga leker som barn på stranden, bor under plastskynken och tygtrasor bland höns, grisar och hundar, tvättar sina kläder i pumpar lite varstans och hittar på allt möjligt, för att överleva. Jag har mycket känslor för dem som cyklar med människor som last. Ibland förstår inte människor, hur tungt det måste vara, att ha fyra, fem personer efter en cykel, backe upp och backe ner. My God! Jag lider så med dessa människor, som för en spottstyver ska köra skrattande tjocka tanter och gubbar genom stan.

Ibland tänker jag att jag vill plocka upp en fattig och smutsig människa vid vägkanten, ta med henne hem, tvätta, klippa, ge nya kläder och ett drägligt liv. Höja upp människan, som lidit så mycket.

Min vän som inte har pengar här, säger: "Vart vill du åka i dag?" Då menar hon i fantasin på Alladins flygande matta. "Till Kanada", säger jag skrattande... och konstigt nog mötte jag en person här från Kanada - samma dag! Ja, Indien är magiskt, inget tu tal om det!

Indien är underbart, urgammalt och urmodernt. Jag föredrar den gamla stilen, där vi inte har mer än vi behöver och där vi tar hand om varandra i stället. Bråka kan vi göra ibland, men att ha varandra, är ändå det viktigaste jag kan tänka mig här i världen.

Av Pia Isaksson 21 nov 2012 06:00