Hur många uppklarade brott klarar samhället?

För ett stort antal år sedan gjorde en av Sveriges största tidningar en undersökning där man sade sig granska vad som hände med de otaliga anmälningar folk gjorde när de var utsatta för brott, eller endast genom egen försumlighet tappat bort något. En beskäftig reporter klev in på Norrmalms polisstation i Stockholm och frågade hur utredningen gick. Bakgrunden var att reportern varit klantig och tappat bort sin plånbok. Nu förväntade han sig en grundlig förundersökning av polisen för att finna plånboken han själv varit inkompetent nog att tappa bort.

Polisen får, många gånger med rätta men ännu fler gånger obefogad, kritik för ineffektivitet. Kritiken riktar ofta in sig på att de flesta så kallade mängdbrott aldrig klaras upp. Kritikerna hänvisar ofta till att polisen fått ökade resurser men trots detta inte förbättrat sina resultat. Den som föredrar att dra enkla slutsatser kan naturligtvis stanna vid det som sägs ovan, men om man tränger lite djupare in i problematiken finner man andra och mer komplexa förklaringar till fenomenet.

En förklaring som sällan lyfts fram är att en mycket stor del av polisens resurser går till att utföra arbetsuppgifter som egentligen ankommer på andra myndigheter. Dessa myndigheter har under decennier duckat från att införa egna rutiner för att ta sitt ansvar och istället förmodligen tyckt det varit rätt bekvämt att lämpa över ansvaret på polisen. När polisen nu försöker komma tillrätta med detta systemfel sätter sig dessa myndigheter på tvären. De skulle naturligtvis bli kostsamt för till exempel Socialtjänsten att skapa rutiner för att själva transportera 95 procent av de klienter polisen idag tar hand om. Antalet transporter som enligt gällande föreskrifter tarvar polishandräckning uppgår inte till mer än cirka 5 procent av de transporter som utförs. Trots detta utför polisen idag majoriteten av dem.

Polisen är enligt Polislagen §2 och Lagen om skydd mot olyckor skyldiga att eftersöka personer som anmäls försvunna. Hur begreppet "försvunnen" definieras ger dock inte lagstiftaren någon som helst vägledning om. Efter att ha besökt polisens ledningscentraler i Västra Götaland, Skåne och Stockholms län är jag dock övertygad om att de otroliga resurser som polisen måste lägga ner på att eftersöka "försvunna" personer som vid en närmare granskning visar sig vara allt ifrån trotsiga tonåringar till otrogna äkta hälfter, avleder resurserna från det som polisen egentligen är till för - att bekämpa brott!

Detta var bara två av otaliga exempel på saker polisen sysslar med och enligt lag är skyldig att lägga ner resurser på, men som egentligen borde utföras av annan ansvarig myndighet. Om polisen inte klarar upp ett antal villainbrott ställs ingen till svars. Men om polisen istället tvärtom skulle prioritera det de egentligen är till för, att bekämpa brott och gripa brottslingar, och det i sin tur skulle leda till att en trotsig tonåring förvägrades en taxiresa till ett behandlingshem. Då mina vänner, kan ni ge er f-n på att anmälan om tjänstefel skulle upprättas och krav på ansvar skulle utkrävas.

Men låt oss nu ponera att polisen ändå skulle bli så effektiv att majoriteten av de brott som begås klaras upp. Nästa steg skulle då vara att tilldela åklagarväsendet och domstolsväsendet oerhörda resurser för att kunna hantera inflödet från polisen. Slutligen skulle antalet fängelser och anstalter behöva byggas ut rejält då de idag är överfulla, förmodligen som en direkt följd av polisiära ingripanden.

Frågan som måste ställas är: Hur många uppklarade brott klarar samhället av?

Det krävs ingen djupare konspiratorisk ådra för att anta att våra kära politiker finner den nuvarande nivån på uppklaringsprocenten fullt tillfredsställande. Detta är naturligtvis inget man öppet skulle erkänna.

Av Göran Larsson 19 nov 2012 06:00