Ett sorgligt möte

Söndagen den 30 september 2012 åkte jag ensam på möte till "sorgföreningen". Allt inom mig skrek nej, spring härifrån, men jag ville ändå ge det en chans. Jag tror vi var cirka 17 personer. Alla satte sig vid bord och pratade bara med dem som de kände sedan tidigare. Ingen presentation.

Jag ställde mig upp och frågade om alla var med på att presentera sig och säga något kort om sig själva. Det blev en rundgång. Innan dess hade jag undrat när mötet skulle börja. Flera där sa till mig: "Här ska du se att du hittar vänner. Hej då, nu ska jag gå." Vink, vink. Ingen blev någon vän. Inte ens en fråga om kontakt fick jag, fast jag var helt ny där.

Vid de närmaste borden var vi sex kvinnor. En av dem föreläste för oss andra om bin och bikupor! Alla frågade artigt om hennes j*vla bin utom jag, som hela tiden stirrade med tom blick på diskmaskinen. Nej, fy så otäckt det var.

Jag dröjde mig kvar med de fyra sista och hjälpte till att plocka in i diskmaskinen. Började försiktigt berätta om min situation. Två bara log, och de två herrarna bara tjatade: "Men då har du inte ringt dit och dit. Det är väl klart att du har fått komma med i sorgegrupper. Det där har du missuppfattat..." Och så vidare. Jag trodde att vi fem åtminstone skulle göra sällskap ut genom huset, då jag inte riktigt hittade. Ingen visade någon vilja till det.

Till slut vände jag om och sa hej då, och tog mig ensam hem med tårarna rinnande i ansiktet.

Där jag bor så har jag hela 2011, nästan varje fredag-och lördagskväll gått över och hjälpt en 30-årig granne som är helt ensam med en 7-årig son, och kramat och tröstat. Det var framför allt psykologisk hjälp hon behövde och jag kunde hjälpa henne med självkänslan och alla liknande saker. Tyvärr blev det helt ensidigt. Jag kan inte kliva över människor som har det tufft i tillvaron. Snällt väntade jag på min tur. Vad jag inte visste var att min tur aldrig skulle komma.

I förorten gick jag förbi ICA och skulle handla två småsaker. Jag såg grannens son utanför och hälsade på honom, och kände mig genast lite gladare. Grannen stod framför mig i kassan. "Hej, allt bra?" sa hon. Jag sa: "Nej, kom just från ett vidrigt möte. Har gråtit hela vägen hem." Hon vände sig sedan om i dörren medan jag betalade mitt och sa: "Hej då, Tessie."

Jag tappade kortet av förvåning. Kassören förklarade för mig: "Jag tror hon sa hej då till dig."

"Ja, det var därför jag tappade kortet."

De gick cirka 30 meter framför mig hela vägen till våra hus. Jag trodde inte mina ögon. Ja, det var den dagen det.

Grannen har inte hört av sig och inte min manlige vän heller. Jag bara gråter och gråter varje dag. Felet jag gjorde en gång var att födas i en kriminell familj. Det försvinner aldrig.

Och jag tror tamejtusan att elakhet är en sjuka i detta landet.

Av Therese Andersson 12 nov 2012 06:00