Annika Widén: "Svenskar och italienare kan lära sig mycket av varandra"

Hej Annika, hur står det till med dig idag?

Jag mår jättebra!


I din senaste artikel berättar du om hur det är att vara svensk i Italien. Hur hamnade du i Italien - och vad fick dig att stanna kvar?

Oj, det är en lång historia! Jag skriver om det i min bok om det som snart kommer ut... Jag har älskat Italien sedan jag var tonåring och pluggade italienska både på studiecirklar och på gymnasiet. Jag föll pladask för folket här, för deras öppenhet och värme. Meningen var att jag skulle åka hit som au-pair efter gymnasiet men blev kvar för jag blev kär i en italienare. Vi gifte oss och fick två barn. Nu är jag lyckligt skild eller nästan, skilsmässan tar tre år här och bor med min yngsta dotter. Min äldsta pluggar i London. Jag trivs i Italien, men saknar den svenska tryggheten, naturen och de "mina" i Sverige.


Om vi ska tillåta oss att generalisera lite kring våra kulturer för ett ögonblick; finns det någonting en typisk svensk skulle ha att lära av en typisk italienare, och tvärtom?

Oh ja! Om vi kunde ta det bästa från Italien och det bästa från Sverige så skulle det bli ett perfekt land. Människor blir olika och får olika vanor när de växer upp i olika kulturer och klimat med annorlunda historia och samhälle. Det finns mycket en svensk skulle kunna lära en italienare. Svensken är generellt mer punktlig och har bättre organisationsförmåga. Det vore kanon för italienarna att få komma till Sverige och lära sig stå i kö, till exempel. Svenskarna är modernare och skulle kunna lära italienarna att betala räkningar via Internet. Det kan bara den yngre generationen här. I Sverige behandlar man alla lika, oberoende av klass och utbildning, och det är någonting jag saknar här. I Italien "respekterar" man hierarkin. Det är fortfarande ett klassamhälle. Man duar inte en doktor, till exempel, och man tilltalar sina lärare vid efternamn. Det känns jobbigt, tycker jag, och jag har fortfarande inte lärt mig att vara så. Vidare finns det mycket i det svenska samhället jag skulle vilja se fungera även här. Skolböcker borde vara gratis till exempel, och man borde kunna få studiemedel för att läsa.

En italienare skulle kunna lära en svensk att öppna sig mer. Man kan enkelt bli vän med en italienare på en busshållplats eller i en affär, och italienarna ställer alltid upp för varandra. Det kan hända att det beror på att man lidit mycket under krig, bland annat. Be en italienare om en tjänst och du gör honom eller henne lycklig. Fantasin är också någonting som italienarna har gott om och kunde smitta av sig lite på svenskarna. Har man inget jobb i Italien så hittar man på ett! Italienarna är flockmänniskor. De skulle kunna lära svenskarna att vara mindre blyga, att ta kontakt med varandra och känna sig mindre ensamma. Så skulle italienarna förstås kunna lära svenskarna att laga mat. Personligen tycker jag att den italienska kokkonsten är underbar. Maten här är även nyttig för den innehåller mycket frukt och grönsaker. Sedan skulle italienaren kunna lära svensken att dricka. Här dricker man gärna ett glas vin eller två öl till pizza men aldrig utan att äta och, framför allt, aldrig för att bli full.

Sedan vore det bra om svensken kunde lära italienaren att "vara lugnare" och om italienaren kunde lära svensken att "leva ut"!


I din skribentprofil nämner du ditt humanitära engagemang. Vilka frågor är viktiga för dig och varför?

I Italien finns enormt mycket fattigdom. Många människor har inte mat på bordet. De har ingen socialhjälp eller andra bidrag. Jag lider med dessa människor och har jobbat mycket inom den kristna organisationen Caritas. Människor skänker mat till Caritas matförråd som frivilliga sedan åker ut till hemmen med. Där hjälper man varandra, stöttar varandra på alla sätt och vis. Jag har också suttit i deras "Centro di Ascolto" lyssnandecentrum dit alla människor är välkomna att komma och berätta om sina problem och organisationen försöker hjälpa efter förmåga med sina resurser. Vi har hittat jobb åt arbetslösa människor, hjälpt drogberoende människor få hjälp att komma till kollektiv, med mera. Jag har även samarbetat med en annan organisation, Comunità di Sant´Egidio, där jag varje år deltar i ett fackeltåg för att minnas hur fascisterna släpade bort judarna. Att aktivt samarbeta oberoende av ras och religion är för mig mycket viktigt. Kort sagt, jag älskar människan och vill hjälpa.


Genom dina texter får vi läsare ta del av dina tankar om allt från vardag till politik Vad betyder skrivandet för dig personligen?

Jag har alltid älskat att skriva. Jag brinner för det! Jag vill gärna dela med mig av vad som händer i det här landet, men skriver även andra saker. Jag har skrivit allt från barnsagor och sånger till noveller, och nu min biografi som handlar om psykisk misshandel och hur man kan ta sig ur det.


Till sist, hur ser den perfekta fredagskvällen ut för Annika Widén?

Fredagarna är de tuffaste dagarna för mig. Jag jobbar som vanligt på mitt kontor mellan 8 och 16.30, men har sedan tre lektioner i rad på kvartersskolan som jag har varit med om att starta och där jag undervisar i engelska. Den sista lektionen slutar vid 20.30 och då brukar jag och min yngsta dotter köpa en pizza och mumsa på. Ett eller två glas vin till, och samtal med de jag älskar på Skype. Ibland tittar vi på en DVD och äter någonting gott. TV:n är nästan aldrig på här. När inte dottern är hemma händer det att jag träffar vänner, hemma eller ute. När min äldsta dotter är i Rom fixar hon ofta mysiga middagar med vänner, ljus och levande musik.




Annika Widén är aktuell med den självbiografiska boken "Äntligen fri: Jag tog tillbaka mitt liv" som släpps den 20 november.

Av Redaktionen Sourze 09 nov 2012 06:00