sourze.se
Artikelbild

Gardell kan torka sina tårar själv

TV-serien "Torka aldrig tårar utan handskar" är ett medialt spektakel i queerpolitikens blommande tidevarv.

"Det är sanslöst hur folk reagerar. Jag har en känsla av att det är ett helt svenskt folk som suttit och tittat på ett antal fjolliga bögar som dör i aids. Det är underbart."

Så sade Jonas Gardell i en intervju i GT igår, om uppståndelsen kring hans TV-serie "Torka aldrig tårar utan handskar".

Huvudet på spiken! Jag håller fullständigt med! Jag försökte ta mig igenom de avsnitt som visats hittills igår kväll, och det kändes fanimej som att sitta och se någon amerikansk C-version av Jane Eyre eller Moll Flanders, fast med bara män och deras mammor i huvudrollerna, eller någon spansk såpopera på svenska. Ett jävla bölande och gnällande från pärm till pärm. Fullständigt ointressant om man inte är där själv, och hur många är det?

Det har blivit något slags masshysteri kring det här med homosexualitet, och jag är övertygad om att hälften av de som tittar gör det bara för att så många andra gör det, och snyftar av samma anledning, utan att bry sig ett jävla dugg om vad de snyftar för...

Jag känner och umgås med människor av alla slag, oavsett läggning hit eller dit. Ni skulle bara veta. Det besvärar eller påverkar mig inte det minsta, tvärtom. Trevligt umgänge berikar. Jag hyser respekt för de flesta människor i de flesta situationer, så länge de inte bär sig illa åt mot varandra och oavsett de skillnader och likheter som finns fysiskt eller på andra plan. Men jag tycker att det blir patetiskt när det skapas en hysteri på det här viset, och jag har fått visst medhåll även från homosexuella bekanta.

Vem mer än bögarna själva har egentligen intresse av att veta hur det var att vara bög på 80-talet, och varför och hur man fick HIV? Ett medialt spektakel i queerpolitikens blommande tidevarv.

"Det är ett helt svenskt folk som förstår att vi måste sörja de här unga männen som vi tidigare måste skydda oss ifrån och fryste ut på arbetsplatserna...", säger Gardell vidare i GT.

Säger du det, replikerar jag då. Varför i helvete måste vi sörja dem mer än någon annan som blivit mobbad på jobbet? Just nu är jag i kontakt med ett antal kvinnor som har råkat illa ut på sina arbetsplatser och blir trakasserade av olika anledningar. Vi borde väl begråta och hjälpa dessa utsatta människor i första hand, eftersom det ligger de flesta av oss närmast, men vem fan vill göra en TV-serie om det? Det är inte spännande. Det lockar inga tittare. Det är inte smaskigt nog! Men jag tycker att det är där vi måste börja!

Jag har i mitt arbete sett ungar som blivit mobbade av helt andra, och för de flesta av oss betydligt mera relevanta och närliggande orsaker. Risken är att nu vi glömmer bort de problem majoriteten av oss dras med, för att vi fokuserar på ting vi inte har nån anledning att fokusera på. Problem som de flesta av oss inte ens är nära. Risken är att vi i den mediala gayvågen bara ser det som finns på andra sidan häcken, innan vi tagit tag i det som verkligen är av vikt för majoriteten av oss.

Alltså är jag inte det minsta intresserad av Gardells patetiska TV-melodram. Inte alls för att jag är heterosexuell, utan för att jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på i tillvaron än detta begränsade ämne. I så fall vore det mer rimligt att fokusera på våra gamla och sjuka, oavsett sexuell läggning, inom äldreomsorgen, i sjukvården, skolan, och på barnen som blir allt mer utsatta i vårt samhälle medan Pridefestivalerna kostar skattepengar och sköljer över oss som regnbågsfärgade Tsunamis. Allt för att i medialt vinstsyfte vilket såklart både festivaler och TV-serier handlar om mera än något annat lyfta fram problemen hos en för tillfället ekonomiskt gångbar, men ändå ganska begränsad grupp av människor. Vi ska till och med ändra i ordböckerna på grund av denna lilla skara. Till vilken kostnad kan man undra.

I så fall vore det mer rimligt och relevant att idag fokusera på den globala AIDS-epidemi som främst drabbar fattiga människor i Afrika och andra delar av tredje världen, både hetero- och homosexuella, istället för att fästa blicken på ett gäng, i sammanhanget tämligen välmående svenska bögar. Men vi har så lätt att dras med i medievågen och fokusera på ting som egentligen är mindre viktiga i det stora.

Med all respekt för Jonas Gardell, som tveklöst är en mycket duktig skribent och komiker och säkert en trevlig figur i största allmänhet som det förefaller, så mår jag illa av det sentimentala trams han bjuder på i denna TV-serie, och kan vara utan den mediala masshysteri den uppenbarligen satt igång. Jag vet dessutom inte vad han egentligen vill säga och tillföra i våra liv med den här serien - om han alls vill något.

Gardell säger som slutkläm i intervjun i GT: "Jag förstår att jag just nu upplever det som är mitt yrkeslivs viktigaste ögonblick. Nu får jag svimma eller pensionera mig." Kanske är det läge för det. Jag hoppas det, och önskar honom i så fall all lycka och hoppas att vi slipper fler sådana här djupdykningar i fortsättningen.

Jag kan förresten, för er som tycker annorlunda, rekommendera en annan serie i samma ämne som jag såg några avsnitt av för ett tiotal år sedan, som hette "Angels in America", med Al Pacino och Meryl Streep. I den var det åtminstone lysande skådespelarprestationer!


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 25 okt 2012 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: