Gustav Kasselstrand: "Sverige bör återgå till EFTA"

Det EU som Sverige är medlem av idag är en helt annan organisation än den som en knapp majoritet av svenska folket röstade ja till 1994. De som röstade ja har all anledning att känna sig förda bakom ljuset - EU:s makt ökar ständigt och nästan inga politiska områden är fredade från unionens inflytande. Som Europavänner är det viktigt att ha ett europeiskt utbyte, och då finns det betydligt bättre alternativ än dagens EU.

Idag, i spåren av EU:s och EMU:s fatala misslyckande, blir det allt mer angeläget att tala om vilket Europa vi vill se efter unionens eventuellt stundande fall. Jag ser det som högst angeläget att vi har ett europeiskt samarbete och då finns all anledning att titta på vad som fanns innan EU-inträdet. EU har av framför allt borgare beskrivits som den enda garanten för såväl fred som frihandel, och man försöker intala medborgarna att Sverige öppnades för omvärlden först på tolvslaget under nyårsskiftet 1994/1995 då vi blev en EU-stat. Varje tänkande individ förstår att Sverige inte var ett isolerat land innan det, men exakt hur vår Europapolitik såg ut är det färre som vet om. När man tittar närmare på det står det klart att en återgång till vår tidigare Europapolitik troligen är det enda tänkbara alternativet för oss som både ser behovet av europeiskt samarbete och som värnar nationalstaten före superstaten. Ur led är tiden idag, när svenska socialdemokrater är starkare anhängare av EU än någonsin tidigare - och detta efter unionens alla ingrepp på den svenska arbetsrätten och den i Sverige införda lönedumpningen genom utstationeringsdirektivet. Borgare, som tidigare talade sig varma för frihet och marknadsekonomi, hyllar idag en union med allt starkare ambitioner att styra över våra liv, och vars regleringsiver står ut i en klass för sig.

1960 grundade Sverige, tillsammans med sex andra länder, den europeiska frihandelssammanslutningen EFTA. Sverige var medlem i EFTA i 35 år innan man övergav det mellanstatliga samarbetet i EFTA för det överstatliga i EU. EFTA gick dock inte i graven för detta utan har kvarstått i sin tidigare tappning - en frihandelssammanslutning. Jag ser tre huvudargument för ett svenskt utträde ur EU till förmån för ett återinträde i EFTA.

- Prislappen: Schweiz, som ingår i EFTA men inte i EES eller EU, betalade förra året 8,5 miljoner CHF i EFTA-avgift, vilket är ungefär 60 miljoner SEK. I relation till Sveriges EU-avgift på 30 miljarder är det blott 0,2. EU-budgeten är gigantisk, har svällt till över en biljon kronor, medan EFTAs budget går till det absolut mest nödvändiga - tecknande av frihandelsavtal - och totalsumman således endast till 150 miljoner kronor, utan att innebära några försämrade möjligheter till frihandel för organisationens medlemmar. I slutändan handlar det om att svenska skattepengar inte ska gå till svindlande stora jordbrukssubventioner, påstådd "sammanhållningspolitik" eller till infrastrukturprojekt så som tunnelbanebyggande i Östeuropa. EU-avgiften är till stora delar att betrakta som en stor socialpolitisk utgift på europeisk nivå.

- Frihandeln: EFTA möjliggör frihandel både i Europa och övriga världen och därmed är huvudargumentet till varför vi gick med i EU uppfyllt ändå. EU i sig kan knappast betraktas som en garant för frihandel snuset, någon? med sin allt större regleringsiver, evigt subventionerande av vissa varor och beskattande av andra. Den klåfingrigheten finns inte i EFTA. Frihandel har vi haft under större delen av 1900-talet. De viktigaste och tyngsta handelspolitiska avtalen har ingåtts inom ramen för WTO-medlemskapet, som därmed får ses som den kanske viktigaste organisationen för frihandel. WTO-medlemskap kombinerat med EFTA-medlemskap torde alltså vara fullgoda plattformar för internationell handel.

- Självbestämmandet: Idag kan man inte längre påstå att Sverige är en självständig nation. Hälften av våra lagar kommer från Bryssel, maktförskjutningen fortgår och intresset för EU blir allt mindre i takt med att unionen blir allt större - ett stort demokratiskt problem. Barroso förklarade nyligen att det som behövs för att rädda unionen är ett federalt Europa. Sverige blir således en enkel delstat i Europas förenta stater - är det verkligen så vi vill ha det? Kommissionen har aviserat att en fullskalig finanspolitisk union kommer att behöva införas. Inte ens hälften av unionens medborgare röstar i valet till den enda institution som är folkvald parlamentet - det säger något om medborgarnas tillit till EU-projektet. Den senaste krisen har visat hur illa ställt det är med demokratin inom EU, som allt mer börjar likna ett bank- och politikervälde. När Italiens befolkning frågade sig varför EU tillsatt en icke-folkvald teknokratregering ilsknade vår icke-folkvalde president Herman van Rompuy till: "Italien behöver reformer, inte allmänna val"!

För 20 år sedan avfärdades svenska EU-kritiker som antieuropeiska isolationister. Idag är det ett annat ljud i skällan. Kritiker av EMU har fått rätt på varje punkt, och det är bara en tidsfråga innan även vi EU-kritiker kommer att få rätt i vår kritik. Situationen för med sig en hel del positivt: allt fler svenskar inser att Europa är så mycket större än EU. Det fanns något före EU, och det kommer finnas något efter EU. Vad gäller EU som fredsprojekt så är ironiskt nog just EU det största hotet mot sammanhållningen mellan de europeiska staterna. Vilka skapade dagens djupt olyckliga konflikt mellan nord och syd, som var ickeexisterande för bara några decennier sedan? EU-spelet kan dock komma att ta slut - förhoppningsvis förr än senare - och då är det de federalister som tog oss in i spelet som sitter med Svarte Petter på hand.

Av Gustav Kasselstrand 24 sep 2012 10:03