Ett hjärta av glas

En gång mötte jag mig själv i en källare under ett slitet hyreshus i en sorgsen liten stad där jag tvingades bo för att jag inte orkade bo någon annanstans. Väggarna var mörka och sotiga i mitt inre och ondskan och döden gjorde skräcken fullständig. Jag behövde bara gå några steg till in i mörkret så vore allt så lätt. Mitt hjärta slog i hysteri och jag visste att det inte skulle orka mycket längre, bara ett par steg till in i mörkret, in i paniken och så skulle det bli tyst. Allt skulle brista och min kropp skulle plötsligt fyllas av blod och jag skulle bli varm, sedan kall. Allt på ett ögonblick, sedan skulle jag inte länge se det jävla mörkret falla eller känna detta förbannade hjärta som bara slog och slog till ingen nytta. Kanske det skulle göra ont, men inte länge, inte längre. Smärtan jag bar var redan värre än allt jag kunde föreställa mig.
Jag såg mig omkring. Den slitna tegelbyggnadens väggar var svarta och det växte och växte. Det var en själens kallbrand som spred sig framför mina ögon, och likt en flodvåg kröp den allt längre upp omkring mig. I denna källare mötte jag mig själv när jag såg in i de där ögonen jag inte ville se. I en flyttlåda fylld med leksaker jag kände igen så väl , såg jag dem till sist efter att ha tittat bort varje gång, inte vågat möta dem, rädd för vad de skulle säga mig eller förebrå mig. I en ram av hjärtan såg jag dem för första gången. Där i den brustna spegeln som hade tillhört en liten flicka som var min dotter en gång ,men som rest långt bort med sin mamma för längesedan, stod alla mina jag.De som aldrig nånsin fått sova bakom de mörka ögonlocken Jag såg i förtvivlan mot de många ansiktena och tog ett djupt andetag som blev ett kvidande som blev ett skrik…..
Sen körde jag pannan rakt igenom hjärtat av glas. Det krossades igen, hennes lilla hjärta, som då, när hon reste bort.... Vi skrek ikapp, jag, hon och min barndom, Vi skrek tills vi inte ville veta av varandra längre, tills bara ekot gjorde virvlar i dammet som stilla föll mot golvet
Med blodet rinnande ner över kinderna sjönk jag ner på cementgolvet och hoppades att jag skulle få se en ros växa upp ur blodpölen bredvid. Den där rosen jag alltid lovat någon, men aldrig fått ge bort. Jag öppnade handen och kunde inte gråta längre, så jag slöt ögonen, och taggarna från stjälken sved som eld i min handflata.
Jag hoppades att min natt skulle bli röd som den där rosen och att min hand skulle fångas där på andra sidan, av någon som orkade hålla den länge nog för att jag inte skulle våga gå därifrån.

Av Solsken 24 sep 2012 20:04