En inslagen dörr

Förövaren är den enda som står i mitt anhörigregister. Många år har gått, så det är inte troligt att de skulle åka ända hit för att skada mig idag - så har jag tänkt hela tiden. Att jag är i säkerhet för dem nu. Så enkelt var det inte.

En kall och mörk februaridag 2011 hade jag varit och handlat och sedan suttit en stund på ett café. Vårt gamla café. Där jag hade varit så många gånger med min bortgångna kompis, där vi tillsammans hade talat om livets märkliga vägar. Något modstulen och vemodig, dödstrött och med tung ryggsäck kom jag till min gata klockan 18.40 på kvällen. Ville bara hem.

Polisen mötte mig utanför porten, presenterade sig och berättade att min dörr tyvärr var inslagen. "Inte inbrott också, jag klarar bara inte mera", sa jag och sjönk ihop och började skaka i hela kroppen, och tårarna forsade. Polisen blev förvånad över min starka reaktion, för av naturliga skäl kände de inte till min historia. Jag lyckades få fram att jag ville ställa in matvarorna och sedan gå över till mina två grannar som jag förstod var oroliga.

Polisen övertygade mig om att det inte var lämpligt att se förödelsen just nu. Dessutom berättade de att låssmeden nu höll på med att tillfälligt försöka regla dörren. De sa till mig att det var varmare att sitta i polisbilen och vänta på låssmeden, så att vi kunde vi prata. De försäkrade mig om att de redan i telefon hade talat med mina två oroliga grannar, och att polisen hade lugnat dem med att allt var okej.

Problemet var bara att allt var ruggigt fel. Jag fick inte ens ta min egen mobiltelefon. Trots att jag upprepade gånger sade att jag var i chocktillstånd, att jag behövde ringa och få trygghet och värme av i synnerhet min ena granne, som jag visste skulle ställa upp för mig i denna krissituation. Låssmeden kom med mina nycklar och sedan låste polisen bildörrarna och sa att nu skulle de köra iväg med mig till en psykiatrisk akutmottagning. Hur jag än frågade så fick jag ingen rimlig förklaring. Bara försäkran om att allt skulle bli så bra så, och att polisen givetvis skulle skjutsa hem mig sedan eftersom kvällen skulle bli sen.

På akuten blev jag fråntagen allt: ryggsäck, kängor, vattenflaska, till och med en fleecetröja med snören i. Sedan blev jag inkastad ensam i ett rum där de uppmanade mig att stillsamt invänta läkaren. Jag begrep ingenting. En vänlig läkare kom till slut, och jag kunde i ett långt samtal upprepa allt jag hade sagt till polisen. Till slut sa läkaren att "du får åka hem".

"Oh, tack", sa jag.

Jag fick efter flera påstötningar till slut sjukresa hem med taxi. Jag och den närmaste grannen gick upp och såg förödelsen i trappuppgången. Hela min hall var full med skrot och träsplitter. Hon satte sig en stund i min soffa och bara skakade på huvudet och förstod heller inte hur det kunde blivit så fel. Den andra omtänksamma grannen hade jag kunnat ringa från sjukhusets vänthall. Hon berättade att hon också börjat skaka i hela kroppen när polisen kontaktade henne. Båda grannarna hade blivit förbjudna att försöka ringa mig.

Den nya dörren kom snart på plats, polisen ersatte kostnaden på grund av att de hade begått ett misstag. Efter en vecka fick jag hem kopia av polisrapporten. En rad olyckliga omständigheter under kvällen hade lett fram till att POLISEN hade slagit in min dörr. Bland annat hade jag glömt att koppla hemtelefonen till mobilen som jag så ofta gjorde ifall något akut skulle inträffa.

Det mest viktiga var att jag kunde utläsa av rapporten att de hade ringt till FÖRÖVAREN i N-staden och bara lyckats få tag på ett av hennes barn, som knappast kände till min existens. Av allt att döma hade hon uppgivit till polisen att hon inte hade träffat mig på 20 år och att jodå, hon visste med säkerhet att jag var sinnessjuk. "Psykiska problem sedan länge", som det stod i rapporten. Därefter blev min dörr inslagen av polisen. Vidare stod det att kl 19.13 denna kväll hade tagits beslut om "TRP_FRIHETSBERÖVAD". Och det stod "självmordsförsök - Prioritet HÖG". Under tre timmar var jag alltså tvångsomhändertagen utan att få information om detta. Och att polisen utan min vetskap hade ringt till förövaren.

I flera veckor efteråt var jag hemma, ensam utan någon att tala med och darrande av smärta och vrede. Över att våldet kunde fortsätta ännu idag. Helt obegripligt.

Några veckor senare skrev jag till Skatteverket, folkbokföringen, att jag ville ändra i mitt register och sätta in mina två grannar där istället. Naturligtvis blev det avslag. Jag ringde till Polismyndigheten och bad dem lägga till dessa personer i mitt register och få förövaren struken. De svarade bara att det inte var deras sak. Det skulle jag ta med Folkbokföringen tyckte de.

Omkring 1994 hade jag äntligen lyckats få tag på en äldre kusin som hade ganska mycket att berätta om vår gemensamma släkt på mammas sida. Våldet hade pågått i flera generationer enligt vad hon kände till. Flera i släkten hade råkat ut för att just bli kallade galna och sinnessjuka och att det var fel på dem. Bland annat blev en tolvårig flicka ihjälslagen av sin egen far. Min kusin hade även själv bevittnat flera tragiska händelser.

Många år tidigare hade jag av mamma fått lov att vid min skilsmässa få ställa in mina möbler och mindre tillhörigheter i fyra - fem flyttkartonger i mammas källarförråd. Där tänkte jag att dom stod säkert, för bara mamma hade ju nyckel dit.

Vid ett av besöken hos mamma skulle jag börja ta upp mina saker till min nuvarande bostadsort. En bekant och jag gick ner i källaren och upptäckte att mammas nyckel inte passade. Hänglåset var utbytt. Jag kunde se genom nätet att mitt skrivbord var borta. Där var nu en tom ruta. Jag såg att alla mina tillhörigheter var genomsökta och att många saker fattades. Genom brev lyckades jag kontakta förövarens dotter och frågade om hon visste var grejerna och nyckeln fanns.

Den flickan, som jag alltså inte kände, berättade sedan per telefon att hon hade bytt ut låset till mormors källarförråd, för som hon uttryckte det: "Vi tyckte att det var bättre att vi förvarade nyckeln åt mormor." Hon berättade också att de hade tagit mitt skrivbord och flera av mina tillhörigheter. "För du sa att du ändå inte ville ha dina grejer, så vi tog dom."

Jag bad henne hövligt per brev att genast se till att mammas nyckel kom tillbaka till mamma. Jag skrev också att det dom gjort kallas egenmäktigt förfarande, om man gör en anmälan till polisen. Jag bad dem tala om adressen till var mitt skrivbord fanns någonstans. Hon uppgav att det hade gått sönder och att de hade kastat det. Givetvis fick jag inte tillbaka några av mina saker.

Efter den sönderslagna dörren 2011 så skrev jag till Patientombudsmannen och gjorde en anmälan mot det aktuella sjukhuset. Jag skrev att man inte får behandla chockskadade personer så som de hade gjort. Jag berättade hur oerhört skakad jag varit efter händelsen och var kritisk till att man från sjukhuset inte hade gjort någon uppföljning. Svaret blev det väntade: De hade självklart följt alla direktiv.

Ibland har jag ringt till Röda Korset Jourhavande Medmänniska, och även till "Någon Att Tala Med". Detta har varit bra för smärtan just för stunden. Det är dock ingen professionell hjälp, då man inte kunnat träffa någon av dem personligen.

Någon anmälan om polisens förfarande har jag ännu inte gjort. Alla dessa händelser och att inte ha någon trygghet, ingen att tala med, har gjort mig helt dränerad på kraft. Det jag mest av allt hade behövt var en trygg varm famn. Mina två grannar hade dessutom fullt upp med egna händelser. Stressen har gjort att det känns som varje cell i min kropp liksom brinner. En rad av fysiska skador har jag fått av detta.

Visst finns det sociala arvet, i allra högsta grad. Så vad gör man? Man får börja med sig själv. Gå i terapi, bearbeta allting och försöka kasta det otäcka i containern. Det är inte alltid det räcker...

Av Therese Andersson 17 sep 2012 11:34