Fahrt ins Blau del 2

Den sista resan ?

Jag ser fragment av träd, fragment av vatten. Jag sätter mig ned på den undanglidande marken och greppar tacksamt vattenflaskan, som står där så behändigt.
Här går den sista resan. Jag läser på skylten, förbluffad. Det var jag inte införstådd med! Jag skulle bara se mig om, acklimatisera mig, känna på atmosfären. Svirrande fågelvingar gör det svårt för mig att tänka. Var befann jag mig tidigare? När började jag på den här fotvandringen? Eller var det kanske en utförslöpa eller en expedition. Äventyrsbanor är ju också mycket populärt. Fria hopp och göra upp eld.
- Finns det någon här? ropar jag.
Ljudet studsar mot de elastiska skimrande väggarna. Som en såpbubbla. Eller en ballong. Kanske är det i alla fall en ballongfärd? Jag borde ha varit mera ändamålsenligt klädd. Jag börjar finna en viss förtröstan i att detta är den sista resan. Jag har gett mig in på den, jag har gjort mitt val - fast jag vet inte när och hur - nu gäller det bara att fortsätta. Jag går runt och runt om sjön, vadar med mina fötter i de lysande upplösta färgerna. Jag börjar sjunga för mig själv. Som om jag gick i skogen, tittade på trädtopparna och prövade min ljusaste röst. Med händerna på ryggen. Makligt. Jag föreställer mig att det finns en stig borta i hörnet, där det violetta viker åt sidan. Jag tänker pröva. Jag prövar. Det violetta gör motstånd.
- Om det här verkligen är den sista resan, borde det gå lätt, säger jag högt.
Guidens röst spelas upp, som en osynlig hissmusik:
- Fortsätt, fortsätt. Ingen fotografering tillåten. Det finns anteckningsblad i korgen vid dörren.
Väggarna skjuts isär och jag går vidare. Längre inåt. I en ny krök. Jag försöker vissla. Jag är inte rädd.

Av Kerstin Svea Dahlen 08 maj 2012 18:54